Foto: Said Husby

Intervju med domaren Mekdalawit Damtew

Mekdalawit Damtew, eller ”Mimmi”, kombinerar studielivet med att vara domare i Stockholm. Vi på Spintso ville lära känna coola Mimmi lite mer och nosa lite vad hon tror om framtiden, jobb och domarrollen.

– Hej Mekdalawit. Eller Mimmi. Vilket föredrar du mest?

– Svår fråga, för jag föredrar båda två ändå. Båda tillhör mig på något sätt, även om Mimmi är ett smeknamn.

– Vart kommer namnet Mekdalawit ifrån?

–Jag är född och uppväxt i Etiopien. Jag flyttade till Sverige när jag var 14 år och det är där hela fotbollsresan också började. Jag flyttade till Sundsvall och det var där spelande och dömande började.

– Du nämnde att ”det var där hela fotbollsresan börjande”. Berätta mer!

– I Etiopien fick vi aldrig möjlighet att spela, sorgligt, men så var det. Grabbarna hade ett lag i skolan, men tjejerna hade inte det. Vi var väldigt få tjejer som var intresserade av fotboll. Vi spelade också, fast väldigt sällan. Det ansågs vara ”grabbigt” att spela fotboll. När jag kom till Sundsvall första gången så var första månaden tråkigt och tufft. Det var skola och vara hemma, mer eller mindre. Jag träffade dock en fotbollstränare i närheten där jag bodde och vi pratade engelska, för jag kunde ingen svenska då. Han bjöd med mig till träning.

Jag spelade inga matcher med dem, utan bara tränade till en början, eftersom vi knappt hade råd att betala medlemsavgiften. På den tiden hade jag en bror och syster som bodde kvar i Etiopien och alla pengar gick till att försörja dem och oss. Sen kom det en dag, och jag tror att jag hade tränat med dem i två månader kanske. Då kom det en minibuss, fullt med tjejer med utländsk bakgrund, vissa av de hade slöja och en del var från mitt hemland också. De stormade planen och kom in där och fyllde planen med skratt och skrik – det kändes hemma på något sätt. Då kom också en man som heter Lennart Lummi, han startade Sundsvalls DFF Plus. Plus är hans projekt och han satsar på tjejer med utländsk bakgrund, där fick man kläder och skor gratis och spela gratis – för att få in oss i systemet. Där började väl allting, men jag fortsatte att spela/träna med två lag. Plus-laget har haft över 500 tjejer som spelat där, så en eloge till Lennart Lummi som gjort jättemycket för alla dessa tjejer. Jag fick vara ledare och gå utbildningen gratis här också, samt även domarutbildningen. Han introducerade oss till det.

– Så det var även här det började med dömningen också, med andra ord?

– Ja, exakt. Vi fick möjligheten att gå ledarutbildningen och tränarutbildningen i samarbete med SISU och det var kul och vi fortsatte med det samtidigt som vi spelade. Jag kom även in till Sundsvalls DFF damlag, men fick inte så mycket speltid där och det var högre konkurrens. Här fick inte jag något ekonomiskt stöd eller något. Då kom Lennart och hade med en domare, som frågade oss om vilka som kan vara intresserade av att börja döma. Då anmälde jag mig och en tjej till, Birile så vi började döma samtidigt.

– Var du intresserad av dömning då? Innan frågan kom?

– Det var en möjlighet. Jag har alltid tagit vara på möjligheter. Men jag har alltid pratat om Gothia, tillsammans med Birile. Gud vad coolt det hade varit att vara på Gothia som spelare eller domare. Vi insåg också där någonstans att det kommer nog aldrig bli aktuellt för oss att vara spelare där. Och år 2019 åkte vi dit och dömde faktiskt! Då, för ett par år sedan kunde jag inte fråga mina föräldrar om ekonomiskt stöd och då bidrag dömningen mycket så att jag kunde stå på benen på ett bättre sätt. På den nivån kunde jag heller inte längre spela och döma, ihop med mycket plugg, så då valde både jag och Birile att satsa mer på dömningen.

– Plugg ja. Du läser på universitet idag? Vad läser du?

– Jag pluggar till Civilingenjör inom bioteknik och går tredje året, av fem år. Det var inte plan A från början utan jag sökte läkarlinjen, men kom inte in där. Det var väldigt nära, men tufft att komma in på en sådan linje i Sverige. Jag kom då i stället in på Civilingenjörsprogrammet och började plugga direkt efter gymnasiet.

– Om du får drömma rejält – sväva i väg ordentligt! Vad händer efter plugget?

– Jag drömmer om att ha något eget. Något eget företag som jobbar med egna mediciner och/eller proteinutveckling. Ett sådant företag skulle jag vilja ha! Sen vill jag även satsa väldigt mycket på dömningen. Jag känner ett par domare som är civilingenjörer och de säger att det går väldigt bra att kombinera dömningen ihop med jobbet. Jag tror att jag kommer att satsa mycket på dömningen, men man behöver alltid ha något att luta sig tillbaka på.

– Det går bra att kombinera plugget och dömningen nu?

– Ja, det har aldrig varit bättre! Ibland kan det vara lite resor under helger. Det var förra året jag började resa längre, i samband med dömningen. Men bara man håller på rutinerna och annat så funkar det bra. Det är också ett sätt att komma i väg från plugget och bubblan man lever i ibland. Det är jätteskönt!

– På vilken nivå dömer du idag?

– Jag är klassificerad som regiondomare och jag har gått steg 2 utbildningen 2019. Vi har inte haft riktigt samma trappsystem som herrarna, när de går steg 4 så är det egentligen steg 3 för oss damdomare. Men man kan enkelt förklarat säga att vi som har gått steg 2 hoppar över steg 3 och går in i damdomarnas steg 4 enligt det nya trappsystemet. Så jag hoppas verkligen att jag strax får chans på steg 4. Förra året dömde jag huvuddomare i division 1 damer och assisterande domare i elitettan.

– Dömer du mest damfotboll eller herrfotboll?

– Jag dömer nog lite mer damfotboll, åtminstone förra året. Jag gillar dock att ha blandningen av det, man lär sig olika och får tänka olika beroende på match. Jag gillar, det vi kallar riskmatcher inom herrfotbollen, för då får man verkligen ta fram sina riktiga domaregenskaper och man blir testat mer.

– Vad är ditt mål inom dömningen då? Det kortsiktiga målet är kanske då steg 4. Vad tänker du ännu längre fram?

– Jag har ett par stora förebilder, bland annat Salima Mukansanga som blev den första kvinnliga domaren för att döma i afrikanska mästerskapet. Det är en dröm och ett mål jag har. Sen även Tess Olofsson, här i Sverige som dömt i Superettan. Min dröm då? Om 5 år ungefär, så skulle jag vilja ha en Champions League match och en herrmatch på mycket högre nivå, svårt att sätta ord exakt på vart men högre nivå. Samt att döma afrikanska mästerskapet – det är en dröm jag siktar på.

– Det ser vi fram emot. Att ha en svensk domare i afrikanska mästerskapet, det måste vara nytt.

– Eller hur! Jag ska starta den trenden :)

– Hur mycket dömer du en vanlig säsong, hur många matcher har du per vecka?

– Jag prioriterar dömningen framför allt annat. Ibland kan det till och med bli lite för mycket, men jag brinner för det! Jag har nog tre matcher i veckan, i snitt. Men jag har börjat fundera mer på kvalitén på mig själv och att man ska orka. Så målet är nog att dra ner det snittet till två matcher i veckan.

– Vi vet att du både dansar, tränar och kör gym en hel del. Är det något speciellt, till dömningen, du jobbar och tränar extra på?

– Alla har nog något de behöver träna lite extra på. På löptestet har jag inga problem med de långa löpningarna och intervalltestet, men däremot med sprinten har jag mer att jobba med för att kunna klara herrlöptestet och sedan få döma herrarna. Det har tagit mig nästan fyra år att hitta rätt sätt att träna. Min fyscoach har hjälpt mig mycket här.

– Nu snart dags för säsong, åtminstone försäsong 2022. Vad ser du fram emot mest med matcher och säsongen?

– Alltså, den där känslan att bara komma in på planen. Att få döma igen! Det har varit ett tag under vintern, man kollar mycket fotboll på TV och får tillbaka det där suget till matcher. Så jag tror jag längtar mest efter den där härliga känslan att gå ut på planen igen! Jag har även anmält mig till Gothia, om det nu blir av, det blir riktigt roligt.

– Tack Mekdalawit. Vi önskar dig lycka till med plugget och dömandet, vi kommer att följa dig. Fortsätt vara coola du!

– Tack så mycket!


Foto: Said Husby