Intervju med Ishockeydomare Robin Jacobsson 2026-02-10
Intervju med ishockeydomare Robin Jacobsson
Från ett liv som elitspelare till en vardag som elitdomare. Robin Jacobsson har bytt klubba mot pipa, men tempot, intensiteten och kärleken till hockeyn är densamma. Med en spelarbakgrund i HockeyAllsvenskan, SHL, Liiga, EBEL och lag som Luleå, Brynäs, Leksand, KooKoo i Finland och Graz99ers i Österrike så har Robin blivit en grym skridskoåkare med ett förflutet i hetluften. Han erkänner att han ibland fortfarande kan känna sig lite vilse utan klubban i handen. Resan från spelare till domare har gått snabbt, men aldrig ensam. Robin är ödmjuk inför vägen dit han är i dag och tydlig med sin tacksamhet för alla domarkollegor som stöttat, guidat och välkomnat honom in i en ny roll. Här berättar han öppet om omställningen, drivkraften och varför han älskar att leda matcher.
– Hej Robin. Du gick från att vara elitspelare i SHL, till att börja döma ishockey. Hur växte det beslutet fram?
– Tanken växte fram, på något sätt, men också när jag visste att barnen skulle börja skolan och sådär då vill jag inte flytta runt något mer. Vi har varit runt i Finland och Österrike när jag spelat där, när barnen var små. Det var liksom dags att komma hem och landa. Jag flyttade själv när jag var 12 från Gotland, så jag har gjort det där med att lämna barndomsvänner till att komma till något nytt. Jag ångrar ingenting över det, men jag vill ge mina barn ett lugnare liv utan massa flyttar. Här är vi och här bor vi. När det tankesättet växte fram så började jag också fundera själv vad jag kan göra efter spelarkarriären. Jag slutade spela när jag var 35 år. Jag hade absolut då kunnat tänka mig att vara med som tränare, men då behöver man fortfarande vara redo att flytta. Jag har en kusin som varit domare i HockeyAllsvenskan och jag spelade även lite SHL-Masters, lite roliga golftävlingar, och träffade domare genom det. Tuggat en del med dem och intresset växte sig starkare. Insatsen i början är inte superstor, man kan börja döma och testa på det relativt fort och känna sig för om rollen passar en eller inte. Sen fanns det då också ett elitrekryteringsprojekt för oss spelare att växla över till domare. Jag har trivts från första dagen som domare. Det är inte som att spela, men det är bra nära!
– Innan när du spelade så vann du matcher, förlorade matcher, vann en duell som tuff spelare som du var. Men hur är det jämfört att vinna en match och fira det, till att leda en match? Finns de där känslorna kvar?
– Oh ja! Det blir vi som domarteam som vinner matcher. Det är i stort sett bara vi fyra som ger varandra cred. Vi får inga applåder på jobbet längre, som jag tidigare fick som spelare. Men kan vi som team kliva av isen och ändå känna att det var säkert och rättvist, då firar vi det som en vinst. Då finns den liknande känslan kvar hos mig. Det är annorlunda såklart, men man får vara en del av hetluften och man får jobba som ett team och känna att man lyckas med det, att vi var synkade och jobbade som en enhet. Vi har haft kontroll, det har varit rättvist och det har varit säkert – då blir det helt klart som en vinst.
– Var det något från spelarkarriären till domare som du behövde ändra på, eller ”avlära” dig?
– Jag skulle säga att den svåraste övergången var, och är, att alltid nollställa huvudet. Det kommer nya beslut att ta hela tiden som domare, även om det är spelstopp så har man alltid en uppgift med att sköta byten, hålla tempo i matchen och sådana saker. Som spelare så kunde man känna att man hade ett litet dåligt byte och sen kan man byta, fundera lite, vila lite och sen in och göra på nytt. Men som domare har du alltid nya beslut att ta. Det kanske är därför många målvakter också blivit duktiga domare? Den rollen kanske är lite närmare en domare, än vad en utespelare-roll är egentligen. Det var en stor grej, den omställningen i huvudet. Sen så är det också att hålla en nivå över en hel match, så att man känner att man behåller kontrollen. Tar man ett beslut i första perioden så har man lagt ribban någonstans, och att kunna vara konsekvent och göra så att spelarna förstår och vet nivån. Det är en riktning som vi jobbar med i hela domargruppen, men det är en utmaning att hålla en jämn nivå, för alla matcher är unika. Man kan aldrig gå in med inställningen ”Nu ska jag fan kämpa mig igenom den här matchen” som domare, lite som du kan göra som spelare. Allt det där är en utmaning, men kanske lite extra utmaning för mig när jag började döma och gick från att tänka som spelare, men till att nu vara mer bekväm i tankesätt som domare.
– Robin, du har en grym skridskoteknik, såklart när du kommer från din bakgrund. Men du har twistat på den och ditt kroppsspråk pratar och utstrålar mycket domare i din skridskoåkning. Har du jobbat mycket på det?
– Alltså, det är fortfarande konstigt att åka utan klubba. Det är något annat. Det går inte att åka riktigt likadant. Att låtsas att man har en klubba i handen, så hade man nog åkt superkonstigt som domare. Skridskotekniken, nej, jag har inte ställt om den något speciellt. Som gammal back är man väl van vid övergångar eller att gapa-upp. Sen har jag utmanat mig själv ganska mycket i positionsspelet som domare. Där kan man jobba olika mycket. Jag kanske är den som jobbar mer med det, nu när jag tänker på det och om man tycker att min skridskoteknik är bra. Jag kanske rör mig mer. Och sen just kroppspråket, ihop med skridskotekniken är nog att jag försöker vara effektiv i min åkning för att se mer och se bättre. Sen hur jag tar mig dit är faktiskt inget jag har funderat på jättemycket. Intressant. Sen är jag ganska lång och har hört att jag ska utnyttja min längd i domarrollen. Som domare kanske man ska och bör åka mer upprätt, för att ha ett kroppsspråk som ser säkert ut. Istället för att krypa ihop, som man gör som spelare för att få ut de sista 2% extra i åkningen. Nej, intressant, väldigt. Inget jag själv reflekterat supermycket över.
– Om du skulle ge tips till yngre domare som inte har varit elitspelare, men som börjar döma tidigt, omkring skridskoteknik. Hur kan man utveckla sin skridskoteknik?
– Det lätta svaret är väl att åka mycket skridskor. Men inte bara att åka utan att utmana sig själv, man måste pusha mer och testa saker man inte kan hela tiden. Det förstår jag är svårt på match för där har man inte alltid råd att utmana sig själv som domare kanske. Som spelare så tränar du på detta på ett helt annat sätt, och dessutom flera gånger varje vecka. Som domare är det nästan bara uteslutande matcher som man åker skridskor, på matchen ska man såklart stå skridskorna och fokusera på det. Så ja, det lätta svaret är att ta sig ut på isen ofta, träna och utmana dig själv. Sen kan man hitta lägen på match där man kan trycka på, gör det. Det är en sak att åka framåt och bakåt, men det är kanske när det är trångt och tight att snabbt kunna få det avstånd man vill till spelet. Inte bara känna att man är i vägen och behöva fly utan att ta sig därifrån på ett snabbt och effektivt sätt. När man hamnar i de där trånga lägena då blir det svårt och man dömer lite hockey – det går inte.
– I de där trånga situationerna hamnar man ofta som ishockeydomare. Vad är knepet i en sådan situation? Är det att aldrig riktigt stå helt stilla?
– Nja, för många hade det nog varit svaret ja. Att aldrig riktigt stå helt stilla. Men jag jobbar nog ganska mycket med temposkiftningar ändå och inte alls orolig för att hamna stilla en stund. För att jag fortfarande har tillräckligt bra tryck i benen för att vara explosiv i starterna. Det är också någonting att träna på! Många tränar kanske för mycket på distanser, att sitta på en cykel och ute på längre löprundor. Men att jobba upp frekvens och tryck är det mindre av. Det är ett tips från mig att träna mer på! Hopp, snabba fötter och utmana edge-control på skridskorna. Att man blir väldigt bekväm i att vrida och vända. Får man till detta och sen att kunna läsa av spelet, så får man oftare till en bra distans till spelet och slipper hamna i de där trängre ytorna när man bara måste fly, de vill vi undvika så gott det går. Det är svårt, men har man då tränat på explosivitet så kommer man snabbt därifrån. Ska man ta det ett steg längre så är det ju faktiskt så att desto högre din puls är desto sämre blir dina beslut. En person med hög puls, fattar sämre beslut. Kan man ha lägre puls och hålla sig lugn så är det en fördel.
– Vad är det svåraste läget eller positionen att ta ett beslut ifrån i match? Från din roll som huvuddomare.
– Just i de här övergångarna i zonerna där vi behöver göra byten i arbetsuppgift men också då när pucken hamnar nära mål. På min nivå har vi hjälp av video och måste inte ha 110% koll på om pucken är över linjen varje gång eller, även om vi såklart vill ha den kollen. Men när pucken är där, så blir det också många spelare där och då vill vi ha en bedömning på mål och även bedömningar på eventuella fouls. Där blir det ofta en utmaning för teamwork i domarteamet. Det måste klaffa och funka med att byta arbetsuppgifter och zoner, att göra det ofta. Ett annat exempel kan vara bortre hörnet. Står jag nere i zon då, som huvuddomare och pucken hamnar i bortre hörnet där har vi en zon som inte bara är en domares ansvar då, utan det blir en övergång. Där ska man samtidigt då läsa av om spelet är på väg tillbaka mot mig då är det gynnsamt för mig för då är de på väg mot mig. Eller åker de ifrån mig med ryggar, då är det istället gynnsamt att R2, eller D2, domare två, tar över spelet. Det är en delad yta som vi kallar det och det blir också en signal åt linjedomarna att vara med och hjälpa till att ta ansvar för övriga ytor.
– Vad tyckte du som spelare kännetecknade en bra domare, men även vad du tycker idag kännetecknar en bra domare?
– Stor fråga. Hmmm… som spelare uppskattade jag någon som… ja, men om vi säger såhär då. Man får liksom bygga upp ett förtroendekapital som domare. Jag gillade domare som är trygga personer som kan vara prestigelösa men med en bra pondus. Det är väl mitt enkla svar. En domare som är motsatsen och spelarna möts med höjd röst, skrik, hot med utvisningar och dålig kommunikation så blir det pannkaka. Det har jag upplevt som spelare, absolut, och där försöker jag nu som domare ha en ödmjukhet inför uppgiften och ha en fingertoppkänsla. Att man förstår sig på spelet och har en helhetsbild. Man vill ju inte hamna som domare i att spelarna bara tycker att man ser andra situationen, och inte den som påbörjade det hela, på tal om helhetsbild.
– Om en spelare, eller tränare till exempel i periodpaus vill prata med dig som domare om något. Gör man alltid det då?
– Finns inget rakt svar på den frågan. Men här gäller det att ha en helhetsbild av det. Vill han bara skälla, eller ställa några frågor, är han arg, lugn, är jag arg eller lugn och framför allt finns det något jag kan skicka med honom? I vår matchledning och hur vi önskar att det ska se ut framåt. Kanske kan jag lyssna på honom om något, ge ett bra svar och sen kan han lyssna på mig och jag kan ge ett medskick för att få en fortsatt bra matchbild eller en bättre matchbild. Att diskutera en 2-minutare kommer vi inte särskilt långt med. Vi kommer inte ändra vårt beslut ändå. Här är det såklart också fall till fall. Det jag anser att vi ska göra, som ingår i vår uppgift är att vara behjälpliga, att förklara. Har de inte förstått varför, så förklarar vi gärna vår syn på saken, men att stå och argumentera för det eller vad som är rätt eller fel det kommer vi inte särskilt långt med. Sen finns det en fördel också att låta någon ”pysa” ut lite och ta ut det på mig lite snabbt och jag kanske bara lyssnar. Men nej, sällan gynnsamt att åka fram till någon som är het, det går inte att få ut något av ett sådant samtal. Vill de prata om något litet efter en period, så kanske man i stället kan föreslå att vi tar det inför nästa period. Då har den personen hunnit lugna ner sig lite. Om man då inte vill skicka med en tränare något till sitt lag, inför nästa period. Som sagt, finns inget rakt svar på den frågan men man måste återigen vara ödmjuk som domare och kunna läsa av en situation och hålla sig lugn.
– Finns det något du önskade att publik, spelare, tränare och kommentatorer visste lite mer om i en domares vardag?
– Det där är också en stor fråga. Men det kanske skulle vara att faktiskt förstå hur lite man tjänar på att tjafsa med domare. För en domare är där för att han eller hon också älskar hockey. Målet för en domare är att det ska vara säkert och rättvist. Blir det fel, så är det inget unikt. Spelarna, människorna, publiken och vi alla gör fel. Blir det fel är det inte för att vara elak. När jag pratar med yngre spelare, på en hockeyskola till exempel, så pratar vi om etik och moral. Men för att ta ett exempel så står vi som medspelare, föräldrar eller tränare och skriker på vår målvakt när den släppt in ett mål för att den ska bli bättre. Det går ju inte. Att stå och skrika på en domare och samtidigt tänka att nu kommer det bli bättre, är ju en väldigt intressant tanke, men det funkar inte. Det lönar sig inte alls att tjafsa med en domare. Då har vi tagit det till en ganska låg nivå. En annan grej som faktiskt verkar förvåna folk det är att vi domare, eller jag som domare, inte bestämmer hur jag vill döma hockey. Det är ju inte jag som bestämmer det. Precis som en spelare har sitt lags direktiv, eller en tränares direktiv, så har jag min lednings direktiv. Vill vi döma, så dömer vi enligt regelbok och direktiv vi får till oss. Det är vår bästa möjlighet att kunna likrikta oss och få så lite skillnad som möjligt från match till match och från domare till domare. Där kan det brista ganska mycket mot att publik eller andra tycker illa om den personen som tar beslutet är ute och cyklar. Där är det en stor kunskapslucka.
– Har du något mål som domare?
– Det är så svårt att sätta upp ett mål baserat på statistik eller liknande, eller vad en enskild person önskar se på en match. Jag vill fortsätta ha detta som yrke, det är nummer 1 för mig. Det är kul att döma, och det är såklart lite extra roligt att döma toppmatcher men det är inte alltid de som blir de roligaste i slutändan. Alla matcher lever sitt liv. Vi säger såhär då, absolut vill jag testa på att döma SHL. Det hade varit skitkul. Jag trivs däremot här, på den arbetsplats jag har idag. Jag trivs med mina kollegor och allt runt om. Att säga att jag skulle trivas i SHL vore naivt, för det är en annan arbetsplats än vad jag har idag. Men absolut är jag sugen att få testa på det. Men här och nu vill jag bara fortsätta döma för att jag älskar det. Jag trivs med det, det är mål nummer 1 för mig att fortsätta känna så.
– Vad är det som får dig att fortsätta döma, varför älskar du det och varför gör du det?
– För att jag älskar hockey och det är det livet jag har levt. Jag har aldrig åkt till en match och tyckt det varit jobbigt eller tråkigt att vara där. Det är sjukt kul och just dömningen och det sättet vi gör det med fyra domare, med nya kollegor varje match är ett teamwork som heter duga. Det är en förberedelse som ska göras och ett adrenalinpåslag att döma en match. Det är också en härlig inramning i en liga som HockeyAllsvenskan, det är proffsigt och på en seriös nivå som jag vill ha det. Jag tycker det är förbannat roligt att vara ute på isen. Sen har jag någon form av rättvise-gen i mig, jag vill att en match ska vara rättvis. Man kan också peta i detaljer som domare, det var något jag gillade som spelare också. För mig som gammal back handlade det inte alltid om att göra mål utan hur kan jag störa motståndaren, små detaljer som hjälpte mig och laget. Det finns också väldigt många små detaljer att arbeta med som domare. Jag gillar det. Det uppstår också en härlig dynamik mellan oss gamla traditionellt skolade spelare, som nu är domare, ihop med en skolad domare. Där uppstår ett härligt utbyte som är inspirerande.