Photo: Filip Malmström

Intervju med ishockeydomaren Jesper Olsson

Från målvakt till randig hjälte på isen! Jesper Olsson har gått från att vakta målburen till att leda hockeymatcher som domare i Hockeyettan. I denna intervju delar han med sig av allt från första gången han dömde 'gärdsgårdshockey' till drömmen om att nå eliten. Jesper berättar om allt från rörelsemönster till varför han tycker att ishockeyn har kommit längre i andra sporter i respekt mot domarna. Häng med och läs hela intervjun här nedanför. 

– Hej Jesper, kan du berätta lite kort om dig själv?

– Ja, Jesper heter jag då och bor i Ronneby nere i Södra Sverige, Blekinge. Jag är snart 25 år gammal och har dömt ishockey i 11 år och dömer just nu i Hockeyettan. Förhoppningsvis kommer det finns möjligheter att komma länge än så, men vi får se vad som händer. Det är en lång väg att vandra och man måste visa framfötterna. Ett delmål jag har är att ta mig dit och kanske även nå absoluta toppen i Sverige. Jag har tidigare spelat ishockey till jag var 19 år. Då spelade som målvakt i KRIF Hockey och har även gjort en säsong i Tingsryd AIF, innan jag la det på hyllan.


– Intressant. Berätta mer om när du började döma ishockey!

– Det hela började när jag var 11 år gammal, när jag då började döma ett gäng som spelade på söndagarna, bara på skoj. De tryckte upp tröjor och spelade mot varandra endast för att det var roligt med Stefan Oskarsson i spetsen. De grabbarna trodde väl att det var NHL, men det var väl mer motsatsen till NHL… haha. Det var riktig gärdsgårdshockey, men där började jag döma lite samtidigt som jag spelade ishockey. Därefter blev jag föreningsdomare och fick lite kontakt med Morgan Claesson, som också är en ökänd domare. Sen slutade jag spela ishockey som sagt, när jag var 19 år och då fick jag frågan om att gå upp i tvåan. Det var några som tryckte på mig och talade om för mig att de ansåg att jag borde fortsätta döma och satsa lite mer på det, och så blev det.


– När man börjar som ishockeydomare, dömer man själv eller ihop som par?

– Som föreningsdomare kör man oftast tvådomarsystem, alltså två domare och inga linjemän helt enkelt. Sen när man börjar klättra på distriktsnivå så kommer tredomarsystemet och där börjar man också sätta sig som linjedomare eller huvuddomare. Då väljer man att köra mer på ett spår och jag valde att köra ”line”, alltså linjedomare och jag gjorde två säsonger som det innan jag gick upp på regionsnivå där jag är idag, i hockeyettan.


– Vad är det mest utmanande med att döma ishockey?

– Just nu, för mig, tror jag att det är att vi är tre olika individer på isen som ska ha hand om en hockeymatch och göra det så bra som möjligt. Vi är tre olika individer, med tre olika bakgrunder, som ska hjälpas åt utan kameror, utan kommunikationssystem än så länge, och vi ska alla dra åt samma håll. Det är alltid en utmaning.


– Men du använder kommunikationssystem ibland? Dessutom vårt nya Refcom II.

– Ibland använder jag det, ja. På träningsmatcher. Vi har en policy inom ishockeyn att det ska vara lika för alla och på förbundsnivån ska vi inte använda headset än. De som har testat systemet på träningsmatcherna älskar det. Jag har haft en dialog med förbundet om det och även med er på Spintso, för att testa det lite inom ishockeyn på min nivå.


– Alla sporter och idrottsdomare har lite olika tänk och rörelsemönster. Hur ska man tänka som ishockeydomare omkring rörelsemönster?

– När man är tre domare är man två linjemän och en huvuddomare. Huvuddomaren åker från förlängda mållinje, till förlängda mållinjen kan man säga. Alltså över hela spelplanen. Man brukar också enkelt säga ”som en åtta”. Medan linjemännen rör sig mellan ”blå-blå”, alltså blåa linjerna och sen då även diagonalt över för man ska skapa sig så många olika vinklar som möjligt. Lite likt fotbollsdomare så pratar vi också om vinklar en hel del. Vi ska inte titta på samma situationer, det är oftast där vi gör de största missarna inom dagens hockey. Att vi ser samma situation från samma vinkel. När man sen går upp till fyrdomarsystem på högsta nivån i Sverige, alltså två huvuddomare och två linjemän, så delar man oftast in ytan i olika ”isytor”. Vi delar in en isyta i fyra olika delar, där alla har olika ytor man kollar på. En del missar uppstår ibland när vi byter ytor och positioner, när vi överlappar varandras synfält. När man alltså har mer eller mindre samma vinklar, eller när jag tittar på min vinkel och en domare är på väg in i min vinkelyta. Här är kommunikationen och samarbetet extremt viktigt, därför ibland intressant när man är, som i mitt fall, tre olika individer och dessutom utan kommunikationssystem. Det ställer stora krav på oss som domare. Kommunikationssystem är ett bra hjälpmedel, för att förbättra samarbetet.


– Som ”line”, eller linjeman som du är, hur byter ni sida och diagonal utan kommunikationssystem?

– Ibland är den lite jobbig. Alltså... okej, mycket av detta pratar vi och måste gå igenom innan matchen på vår genomgång. Oftast dömer jag ihop med domare jag dömer en del med, och man lär känna varandra. För cirka två säsonger sedan så fick vi lite nya direktiv och riktlinjer som linjemän, just för att man ska kunna döma ihop med någon man inte brukar döma med. För att göra det enkelt så säger den att: Du har ena halvan av matchen hand om ena sidan av planhalvan och alla släpp på den andra halvan. Efter 10 minuter in i andra perioden så skiftar vi halva helt. För att man enklare ska kunna förstå vem som släpper pucken. Men ibland blir det svårare situationer, såsom om jag står på blå och spelet kommer upp mot mig där jag står som ”främre” och blir trängd, då blir det automatiskt att han som står som ”bortre” och på röd linje, eller planhalvan, går ner och tar min blåa och jag går uppåt i banan. Vid de situationerna skiftar vi.


– Mest utmanande med att döma ishockey har vi diskuterat lite om, men vad är det bästa med att döma den sporten anser du?

– Jag älskar sporten ishockey. Jag älskar fortfarande att spela lite ishockey, att köra ismaskinen, jag älskar att stå i båset och kollar på ishockey eller på läktaren. Jag har fastnat för själva produkten ishockey, och har varit fast där sedan jag var liten. Jag tror också att det kommer att fortsätta leva vidare ihop med mig, själv passionen till sporten ishockey. Men att döma ishockey då, det är den grejen inom sporten som har fastnad på mig speciellt och det älskar jag att göra nu, och förhoppningsvis för en lång tid framåt också. Jag är en del av sporten och att jag som person får ställas inför svåra beslut. Jag är en person som gillar problemlösning och där jag gillar att vara med och hitta ett behov, både i mitt jobb som säljare, till vardags och som domare. Det går lite hand i hand. Lite av den där kaptensrollen, som en spelare har, men jag blir en randig herre, eller domare, i stället för kapten.



Photo: Filip Malmström

– Hur viktig är den fysiska statusen för en ishockeydomare?

– Den är superviktig. Vi kör fystester varje år, likadant som många andra sporter och domare. Sen inom den fysiska delen gäller det att profilera sig som domare. Jag gillar att profilera mig och bygga mitt varumärke inför svåra matcher och där ingår fysiken väldigt mycket. För att kunna profilera dig på ett bra sätt och att ta rätt eller bra beslut så måste du ha en bra fysisk status. Vi har ett test som vi brukar kalla för dass-testet eller is-testet, där man ska åka fram och tillbaka från förlängda mållinje till förlängda mållinje. Detta gör man 6 gånger och man ska bromsa, sen vila 2 minuter och sen gör man allt detta gånger 4. Det är bra mjölksyreträning, och sen ska man i sin tur klara detta under en viss tid beroende på vilken nivå man dömer på. Sen har vi även ett test i en teknikbana där man ska köra baklänges, framlänges, bromsa och lite annat. Dessa måste man klara varje år för att få döma, plus då ihop med regeltestet.


– Hur långt åker man på isen som hockeydomare, under en match?

– Jag mäter inte alltid hur långt jag kör, men min smartklocka säger att jag bränner uppåt 2000–2500 kalorier under en match. Det är väldigt mycket pulsträning och mycket start och stopp. Min senaste match hade jag en snittpuls på 145 under hela matchen och en distans på uppåt 3 kilometer. Så, som ishockeydomare åker man inte särskilt långt, men det är otroligt mycket start och stopp, fram och tillbaka och relativt hög puls också. Lägg dessutom på att du under hela matchen ska påkopplad och fullt fokus på vad som händer på isen. Det är en utmaning.


– Ishockeyn har en bra grej som kanske fler sporter ska anamma. Senaste nu är fotbollen där man testar på olika håll att endast kaptenen får prata med domaren. Vad anser du om den regeln?

– När jag kollar på, till exempel fotboll, får jag lite panik ibland där allt och alla har åsikter om precis allt. Framför allt att det inte finns någon respekt till domaren på planen. Jag kollar en del på min sambo, som spelar fotboll, men det här gäller både tjejer och killar och på alla nivåer. Jag tycker det är horribelt, rent ut sagt, att man kan behandla en domare med så lite respekt. Jämför man med ishockey i sin tur, så tolererar vi knappt en minsta gest, för då vet spelarna vad som händer. Ishockeyn har kommit längre där, adrenalinet pumpar lika mycket hos spelarna inom bägge sporterna, men ishockeyn har garanterat kommit längre. Jag tror också det är därför dessa diskussioner nu förs inom bland annat fotbollen. Sen släpper vi också lite på tyglarna ibland och man måste bygga relationer, det är allt vad det handlar om, både för oss domare men även för spelarna. Om en spelare undrar något eller vill prata, ska man inte göra det alls då? Men om en spelare tycker något eller skriker, ska man som domare försöka prata med spelaren då? Det handlar om att ge och ta, men i grund och botten respekt gentemot varandra. Men ja, ishockeyn har lyckats där och kommit långt, helt klart.


– Finns det något annat som du hade velat ändra på, rent regelmässigt, som hade förenklat matchbilden för dig som domare?

– Jag skulle helt klart säga kommunikationsutrustning. Jag som varit i kontakt med er, på Spintso, nu under en lång tid, att kommunikationssystem i alla divisioner i Hockey-Sverige bör vara en självklar sak. Vi som dömer hockey längre ner i divisionerna har ingen videohjälp, så varför ska vi inte ibland kunna få använda oss av andra hjälpmedel som underlättar för oss och ger oss en bättre matchbild? Det är också ett stort hopp från Hockeyettan, med tre domare utan kommunikationssystem, upp till endast en division högre Hockeyallsvenskan, där det är fyra domare med kommunikationssystem. Ishockey går fort och är en snabb sport, och varför ska man då inte kunna använda sig av hjälpmedel som underlättar? Jag är också av den åsikten att man ska lära sig grunderna först och inte döma med headset varje match och bli bekväm med det, för vad som helst kan hända även där uppe på elitnivån. Då måste man kunna gå tillbaka till basic.


– Sista frågan då. Hockeysäsongen har varit i gång ett litet tag. Och visst ser man varje år att hockeyn blir mer populär, mer publik och mer matcher på TV. Hur känner du? Och hur känns din säsong så långt?

– Min känsla är att absolut det ökar. Det snackas mer ishockey och Sverige har en bra kultur där, vi är starka och duktiga. Domarna har ny sponsor där uppe också och det känns som att det är ett bra fokus runt omkring. Inför varje säsong är det alltid lika roligt att det ska dra i gång, och nu när vi varit i gång ett tag så är det roligt också! Jag älskar som sagt ishockey. Sen för min egen skull har säsongen startat bra där testerna var bra, har gjort en del bra matcher och känner mig pigg och fräsch. Jag har byggt upp fysiken med bra löpning och cross-fit, plus lite golf och padel. Jag känner att jag är redo för att gå in helhjärtat med bra förutsättningar och slåss om en plats en nivå högre upp.


– Tack för detta Jesper och lycka till!



Photo: Filip Malmström