Intervju med handbollsdomaren Alice Watson

Från extrajobb i ungdomshallen till internationella mästerskap och Handbollsligan. För Alice Watson började domarkarriären mest som ett sätt att hjälpa pappa och tjäna lite pengar vid sidan av. I dag är hon en av Sveriges främsta handbollsdomare – med ett tydligt mål att utveckla både domarrollen och arbetsmiljön inom sporten. I den här intervjun berättar hon om pressen, kommunikationen, stödet hemifrån och varför fler borde våga testa på domaryrket.

– Hej Alice. Du är en av Sveriges bästa handbollsdomare. Nyper du dig själv i armen åt den meningen ibland?

– Ja, alltså det var verkligen inget jag trodde när jag började döma. Jag började döma för att tjäna lite extra pengar och för att pappa tvingade mig, för han var domaransvarig i föreningen. Han behövde någon som kunde döma de här matcherna som ingen kunde ta, då kunde han enkelt sätta mig där. Det som är så isolerat i domaryrket är att man har inte samma karriärväg framåt, man ser inte förebilder på samma sätt. Detta är dock något som börjar bli bättre och bättre nu jämfört med tidigare. Det är delvis därför det inte fanns på kartan för mig när jag började döma, att det skulle bli en karriär eller något stort av det. Men ja, jag får absolut nypa mig i armen lite ibland och det känns jättekul och jag älskar att bidra till sporten i stort. Handboll är roligt och att få vara en del av det på elitnivå är en fröjd på många sätt. 


– Då kan vi tacka pappa för att du är domare helt enkelt. 

– Det är hans förtjänst, tack pappa. Han är dessutom från England, där handboll knappt finns jämfört med här i Sverige. Han är intresserad av sport, fotboll och handboll. Båda mina föräldrar har varit toppenstöd åt mig. Efter att pappa suttit med i styrelsen och varit domaransvarig i föreningen här hemma så tog faktiskt jag över den rollen, i Lidingö SK. Jag är uppväxt med föreningsmentaliteten, pappa var även tränare för min lillebrors lag. 


– Jag kan misstänka mig att han följer dig väldigt tätt nu från läktaren, lite som en inofficiell domarobservatör? 

– Det gör han, garanterat. Både jag och min domarkollega Line, vi pratar mycket om det här med att det inte finns så många som hejar på domaren. Vi försöker att ändra lite på det och det är kul varje gång man är på match i handbollsligan, för vi skriver oftast upp två personer på listan till läktaren för mamma och pappa kommer och kollar. Båda kollar gärna, men pappa framförallt. Han var med i Tyresö ena dagen och sen till Västerås för att kolla på en kvalmatch. Han är ett stort domarfan på många sätt. Han älskar det och jag älskar det. Det är viktigt för oss domare att ha stöd, på många olika sätt. Det vi håller på med är tufft och där måste man ha stöd. 


– Minns du när du började döma handboll? Du nämnde att pappa tvingade dig då, men när kände du att det här är inte bara pengar och pappa har tvingat mig. När kände du att det här är roligt och kan bli något mer? 

– Det är så himla svårt att sätta fingret på det där. Det är ofta jag får frågan "varför dömer du?" Och man förklarar vad man gör och folk svarar ofta "är du galen?" Eller "varför tycker du det är roligt att stå där?" Jag kan komma ihåg när jag fick en första bra match, och det var ett rött kort och det blev lite spännande. Men jag tror i grund och botten, för att svara på allt ovan, att jag är en prestationsmänniska, eller tävlingsmänniska. Jag tycker det är jättekul att tävla. Men dömningen kan man inte riktigt tävla i. Det finns liksom ingen objektiv bedömning av vad en bra domarinsats är, egentligen. Det finns ju det, men i det stora hela finns det inte det. Det tyckte jag var spännande och utmanande. Men jag är också min största kritiker, så det är roligt samtidigt som det är det värsta på något sätt. Spelade jag en match och gjorde 10 mål, då visste man att det var bra och jag har gjort det bra oavsett hur det går för laget. Eller tvärt om, jag har presterat dåligt men det gick bra för laget. Det där hade jag alltid en känsla om. Men nu har jag inte riktigt en mätbar prestation på samma sätt. Det är en del av det på något sätt, man blir aldrig färdig och man utvecklas hela tiden som domare. Tillbaka till din fråga... jag kan inte riktigt minnas när det här mindsetet kickade in alls. Alltså, haha, såhär kände jag verkligen inte när jag var 14 år gammal. Men i början tyckte jag att det var roligt att hålla på med handboll, hänga i hallen, massa kompisar, sen dömde man och fick en slant – det var roligt. Sen när jag fick en kollega och det var kurs på distriktsnivå då förstod jag storleken på det. Jag började se möjligheterna och storleken på det först då och potential i det här. Det som lockade mig att satsa var det här med att jag alltid, oavsett, får 60 minuter på planen. Jag behöver inte åka till Helsingborg och sen är min kantkollega jättebra och jag får inte spela särskilt mycket. Jag lägger ner mycket tid, träning och annat, sen i slutändan får jag även alltid 60 minuter på planen. 


– Mindset. Vad har du för typ av mindset nu?

– Jag och Line började döma tillsammans 2015, och sedan dess har vi byggt något tillsammans. Jag gillar det här med att få vara en del av domarskapet, en del av sporten och utmana det här stereotypiska. Vi är väldigt kommunikativa, dömer med personlighet, vi visar att vi tycker det är kul att vara på planen. I domaryrket går det mer och mer åt det hållet, att det ska vara mer transparens, man kör mic'd up, dokumentärfilmer, intervjuer och man får en större inblick i hur det är och att vara domare. Det tycker jag är mitt största motto med det här. Det som driver mig är att jag vill att alla ska vara så nöjda som möjligt med matchen och med mig. Att arbetsmiljön ska vara så bra den bara kan bli. Det strävar jag alltid efter när jag dömer. Jag tror att det är en stor styrka hos en domare, att man vill vara omtyckt som domare. Då pratar vi inte bara beslut såklart, men att man är kommunikativ och jobbar med saker runt om konstant. Vi bryr oss om, vad folk tycker om oss. Men det är också en svaghet, för all kritik jag får tar jag väldigt personligt. Eftersom jag då tar det som att det är mot mig som person, vilket det egentligen då kanske inte är. Men just det här med att få utmana domarskapet lite, och inte bara tänka vad som är rätt eller fel utan det är så himla mycket mer i det. Det är lite av mitt mindset nu och det som utvecklar mig allra mest nu. 


– Du, eller ni, dömer en hel del internationellt också. Skiljer det sig åt att döma internationellt mot att döma här i Sverige? 

– Absolut. Just det här som jag pratar om med vårt domarskap och vår identitet, funkar inte lika bra när man dömer spelare som till exempel inte pratar samma språk, eller som knappt kan prata engelska. Vi kan inte lita lika mycket på spelarna, för de känner inte oss och vi inte dem på samma sätt. När man dömer handbollsligan här i Sverige så dömer man samma spelare och lag en hel del. Det är återkommande tränare och spelare och man kan delvis överleva en del på den relationen man har skapat där. Medan utomlands är det nytt hela tiden och det ställs större krav på kroppsspråket och hur man använder kommunikationen annat än den verbala. Det är en utmaning för oss som annars förlitar oss en del på vår verbala kommunikation och det proaktiva arbetssätt vi ofta har. De mästerskapen vi har dömt nu internationellt, är det många lag i U18 som inte kan engelska och har inte handbollen i kulturen som europeiska lag eller skandinaviska lag. Så jag skulle säga att kommunikationen är den stora skillnaden men också att det är lite större och läskigare, på ett bra sätt. Det är en större scen, ställer större krav på oss, att man är förberedd och redo och större mentala krav. När det kommer till fysisk status och regelprov så är det mer eller mindre samma. 


– Handbollsdomare jobbar en del med platsbyten och täcka av korrekta ytor konstant. Hur mycket hjälper kommunikationssystemet er under match med den uppgiften? 

– Kommunikationssystemet för oss är guld värt. Med ungdomar och nya domare vill vi att man dömer så pass mycket utan kommunikationssystem som möjligt, för att lära sig kroppsspråket. Men för oss nu är det helt avgörande skulle jag säga. Framförallt när handbollen går mot en ännu snabbare publiksport och det ställer krav på oss som domare att kunna hjälpas åt och att kunna prata i headset. När det kommer till platsbyte så är det väldigt mycket annat i matchen som påverkar. Är det 7 mot 6 spel, alltså när man plockar ut målvakten, då vill man inte stå på den sidan för det är risk att kollidera vid snabba byten där. Annars pratar vi om överlämning, där måldomaren har koll på mittsex-spelet eller linjespelet helt enkelt. Också om det kommer genombrott och ska till exempel vara straffkast eller 7 meterskast som vi egentligen ska säga, samt övertramp. Plandomaren har då mer ansvar för spelet där det är frikast, stegfel och offensiva fel. Men ibland om man ligger i offensivt försvar så behöver man kanske lämna över situationer tidigare och röra sig på ett annat sätt än vad vi gör annars. Så i det läget, överlämningen blir det avgörande eller i situationer där man inte alls ser vad som händer. Där blir kommunikationssystemet avgörande för oss och vi kan hjälpas åt. Internationellt har de också börjat testa tre-domarsystem. Då blir det ännu mer intressant såklart, men också ännu mer viktigare att ha en kommunikation i teamet. 


– Handboll är som man ofta säger, en gentlemannasport. Det är en högre respekt mellan spelare-spelare, men även domare-spelare än vissa andra sporter kanske. Hur har handbollen kommit dit och vad kan andra sporter ta efter?

– Det är alltid en utamning att jämföra sporter med varandra. Jag var på en ishockeymatch för ett litet tag sen, där vi fick prata med domarna innan matchen. Det var väldigt intressant, för då kunde vi jämföra lite. Jag tror att handbollen lever på sitt rykte om att vara en gentlemannasport, ungefär samma som rugbyn. Du snackar inte skit med domare, det är så det är bara, om vi pratar rykte och generaliserar lite. I handboll tror jag också att det handlar mycket om spel och formen också. I ishockey kommer det en avblåsning, ja men då stoppar vi tiden. Då har spelarna tid att åka fram till domarna. I fotboll när domaren blåser så stannar spelet, inte klockan, men spelet. Då skapas det här utrymmet för spelarna att komma fram. I handboll så finns inte den möjligheten alls. När jag vänder på en spelare för stegfel så har han eller hon inte tid att komma fram till mig och börja tjafsa för då kommer det andra laget göra mål på de sekundrarna. Det gör att vi får ett renare spel under själva matchen i handboll. Sen tycker jag att det är väldigt intressant att saker som bör ses som osportligt i till exempel fotboll, inte ses som osportligt för fansen. Jag jobbar på Viaplay och träffar mycket sportmänniskor på sportredaktionen där, detta har vi pratat väldigt mycket om. Men en sådan sak att bua under nationalsången, eller att sparka bort bollen efter signal eller att maska och fördröja spelet. Man gör inte det alls på samma sätt i handboll, för vi har verktyg för det och för att motverka just det. Min personliga känsla är att vi handbollsdomare har ett bestraffningssystem som hjälper oss att stävja och även förebygga osportligt uppträdande. I handboll är en tvåminutare ett bra verktyg, dels för att det hamnar mittemellan på bestraffningsskalan men också för spelarnas möjlighet att lugna ner sig. Vi har möjlighet att bestraffa en spelare med en utvisning utan att det blir förödande långsiktiga konsekvenser, vilket gör det mer användbart. Ett gult kort i fotboll är känsligare, och kraftigare på något sätt. 


– Om någon sitter och läser det här, ny domare, gammal domare eller som du som bara gör det lite för en peng eller är tvingad. Vad skulle du vilja skicka med för tips till den domaren? 

– För mig handlar det så mycket om sporten i sig och det är så sjukt utvecklande som person. Som människa och person så får man göra en stor personlig resa, samtidigt som man är en del av ett fantastiskt community. Man får träffa så himla intressanta människor, både spelare, domare, tränare och andra runt om. Som domare får man lära sig mycket om sig själv som gynnar dig på massa andra sätt än bara som domare. Du kommer att utvecklas som person, i det privata och för arbetslivet. Jag hade bara uppmuntrat alla som ens är lite nyfikna att testa bara. Är du ny domare, våga testa och se vart det tar vägen, tänk inte så mycket då men ge det en chans. Är du gammal, försök att undersöka ditt mindset varför du dömer, utmana det och utmana andra saker i det. Som jag även sa tidigare så har jag mycket stöd hemifrån, men jag hade även väldigt mycket stöd från min tränare, vilket inte är en självklarhet att man har. Finns garanterat många föreningar eller tränare som säger att "nej, du får inte komma sent till träningen för att döma den matchen". Eller vad det kan vara. Stödet från mina tränare var helt fantastiska. Stödet runt om är en stor del till att vi har kommit så långt. Men, jag vill skicka med att man som ny måste våga testa. Det är superroligt att döma och även enklare att klättra uppåt som domare än som spelare. 


– Tack för detta Alice och lycka till med dömningen!