Intervju med fotbollsdomare Emilia Miter

Emilia Miter, en distriktsdomare med fyra års erfarenhet, delar med sig av sin resa från föreningsdomare till att döma seniorer. Trots de utmaningar hon mött på vägen, har Emilia stått fast vid sitt uppdrag. I denna intervju berättar hon om sina erfarenheter, från de första skrikande supportrarna till att hitta stöd och växa som domare. Med en envishet och pondus har Emilia överkommit hinder på vägen och har ett långsiktigt mål med att fortsätta döma och se hur långt hon kan komma.

– Hej Emilia. Hur länge har du dömt fotboll?

– Jag gick kursen 2018 och hade min först match 2019 om jag minns rätt, så 4 år har jag dömt som distriktsdomare nu. Sen dömde jag ett år innan det som föreningsdomare. Jag dömde där ett år, sen kom min mamma och bara sa ”du ska till Malmö imorgon”. Jaha, svarade jag, vad ska jag göra där? Hon svarade ”Du ska gå domarutbildning”. Satan vad roligt, svarade jag och kommer ihåg känslan av att jag ska få döma a-lag och seniorer. Det var en go känsla. Hon visste att jag tyckte om att döma och jag tog flera matcher varje helg och var alltid tillgänglig. Under de åren så spelade jag samtidigt som jag dömde, men nu har jag inte spelat på 2 år ungefär. Gammal målvakt är jag.


– Och som föreningsdomare då, kommer du ihåg varför du började då?

– Alla i mitt lag var nog tvungna att gå själva kursen, men sen var du inte tvungen att fortsätta och döma om du inte ville det. Men jag kände att det kunde vara kul att testa åtminstone. Efter första matchen tyckte jag att det var roligt, det går bra. Jag tror inte jag fick så mycket skit som domare i början, det kom lite mer senare när jag började döma seniorer. Men jag minns tydligt att jag fick ganska mycket pepp där och föräldrar och ledare som sa till mig att de tyckte jag var duktig. Det var ganska lätt att fortsätta då.


– Att få skit, som du säger, som domare har blivit vanligare. Åtminstone om man läser rapporterna runt om. Hur är du som person, har du lätt att ”vifta” av dig det om du hör något?

– Jag tror faktiskt att första gången någon skrek på mig, så började jag gråta efter matchen. Minns det tydligt. Då tog jag åt mig och grubblade väldigt mycket över det, för de skrek åt mig. Nu, ett par år senare, har jag lärt mig och tar inte åt mig alls. Nu vet jag att det kanske är på domsluten de skriker på, att de inte håller med mig och de inte skriker åt mig som person eller domare. Då tar jag inte åt mig alls längre.


– Många domare slutar efter en sådan sak. Att man får skit och bokstavligen går hem och gråter efter matchen, framförallt yngre domare som du var då. En stor bidragande faktor till att vi har domarbrist. Men… vad gjorde att du fortsatte döma därifrån?

– Han kom och bad om ursäkt efter matchen och jag sa typ bara ”okej”. Men då ringde jag min coach, Jimmy Christiansson, efter matchen och pratade av mig. Jag sa vad som hänt och att jag mådde dåligt och så vidare. Han sa då att han tyckte att jag skulle försöka ta mig igenom det och ge mig på nästa match. Så det gjorde jag och det hjälpte. Det var lite jobbigt de matcherna efteråt, men jag lärde mig att det är inte mig de skriker på. Jag fick bra stöttning och det var viktigt. Tack Jimmy säger jag, jag kan fortfarande ringa honom efter matcher idag som inte känts helt hundra eller något jag tänker på. Då ringer jag honom och slänger ur mig allt och sen känns det bra efteråt.


– Vad anser du är din bästa egenskap som domare, på fotbollsplanen?

– Jag skulle nog säga min envishet. Jag har fått ganska mycket skinn på näsan genom åren och när jag väl säger till, så gör jag det ordentligt. En bra pondus ihopblandat med envishet skulle jag nog säga är mina bästa egenskaper.


– Har du någon eller några domare du tittar lite extra på? Förebilder för dig?

– Jag gillar Mohammed Al-Hakim. Jag älskar hans pondus som domare, det är rakt och tydligt. Det gillar jag. Sen vill jag också såklart nämna en damdomare, eller två. Först tittade jag och gillade Tess Olofsson mycket. Sen hade jag en match ihop med Sara Persson och fick då en helt annan syn på ledarskapet. Hon blev en förebild för mig efter den matchen. Jag tittade mycket på henne efter det, och tog till mig en del saker.


– Om vi sätter in oss i en av dina matcher. Vad snurrar extra mycket i Emilias huvud?

– Det beror på vad det är för match såklart. Men om det är lag som jag har dömt innan så vet jag lite om dem. Jag gillar inte att göra allt för mycket forskning innan om lagen, hur de ligger till och allt det där utan jag vill gå ut utan några förutsättningar. Jag som domare gillar inte om det är på förhand, för mig, några under-dogs eller liknande. Jag har precis gått steg 3 och dömer mycket fler nya lag för mig och varit lite nervös på förhand. Men när man väl har blåst i gång matchen så släpper det, då kör vi! Då går jag in i min roll och är taggad på det.


– Har du några mål med din dömning?

– Jag vill se hur långt jag kan komma. Kommer jag upp högt så gör jag det. Jag vill ge det en chans och se hur långt det kan gå. Det är nog mitt mål. Döma så länge det är roligt och fortsätta att utvecklas som domare.


– Tack Emilia och lycka till!