Intervju med FIFA domaren Cheryl Foster

Vi intervjuade ex-fotbollsspelaren för Liverpool och Wales landslag, Cheryl Foster. Cheryl är nu FIFA-domare och har gjort en exceptionell resa som domare och som ex-spelare på hög nivå. Hon tänkte inte så mycket på domarna när hon spelade, men en domare, som nu också är hennes mentor, gjorde ett extra intryck på Cheryl som spelare. Hon mindes också sin första match någonsin som domare, som assisterande domare där hon höll flaggan i fel hand hela matchen. Läs hela intervjun nedan.

– Hej Cheryl. Låt oss börja med att fråga dig vem du är? Vem är Cheryl "Fozzy" Foster?

– Det är lite roligt, för när jag är domare är jag Cheryl. På jobbet och när jag spelade fotboll kallade de mig "Fozzy". Eftersom fotboll varit mitt liv så är det nu lite ovanligt att bli kallad vid mitt riktiga namn, Cheryl. I domarvärlden, på något sätt så håller man sig till mitt rätta namn, lite konstigt faktiskt. Men ja, Cheryl är fotbollsdomare och jag är också lärare. När jag först fick jobbet som lärare var jag fotbollsspelare och skolan har stöttat mig i det och även övergången för mig till att bli domare. Skolan har varit lysande. Jag älskar att vara lärare och att komma tillbaka till jobbet efter en domarcup, match eller turnering. Det är perfekt för mig, jag älskar det. Det är inte annorlunda än att döma egentligen. Man ska hålla ihop en grupp elever och coacha dem rätt, eller hur?


– På tal om fotbollsspelare. Du har varit fotbollsspelare, men inte bara en fotbollsspelare. Du har spelat för Liverpool och Wales landslag till exempel. Och nu är du också FIFA-domare. Det är inte många domare som kan säga att de har varit både professionell fotbollsspelare och FIFA-domare. Har du tagit med dig något från att vara spelare på den nivån, till att nu vara domare?

– Ja, det mesta tror jag. Jag har fått lära mig mer om spelets regler såklart, regelboken är stor, verkligen. Scenarier och situationer kan förändras hela tiden och man måste vara där och uppleva specifika situationer, för att verkligen vara där och med som domare. Som spelare behövde jag bara oroa mig för att göra mål. Min första touch, min passning till mina lagkamrater förstås, men i slutändan så skulle jag göra målen. Som domare måste man jobba hårdare. Jag säger till många människor att jag önskar att jag förstod det mer som spelare. Jag skulle nog ha respekterat domaren lite mer eller uppskattat dem lite mer. Sedan, när jag var spelare, trodde jag att domaren var där för att ge mig straffar, vinka för offside och så vidare. Och självklart ropade jag tillbaka åt dem att jag garanterat var onside till exempel. Men en stor sak som jag tar med mig till att vara domare, det är min fotbollsförståelse. Fotboll ligger i mitt blod och jag älskar sporten. Jag tror verkligen på det, att fotboll ligger i mitt blod. Inte bara spelandet eller dömandet. Jag ser varje match, jag tycker om den taktiska sidan, den analyserande sidan av det också. De sakerna hjälper mig att vara domare. Till exempel när jag springer runt som domare blir jag inspirerad av de små förändringarna i formationer eller andra saker som kanske inte alla ser, taktiken kring matchen. Att förstå det ger mig en större synvinkel för hela sporten.


– När du slutade spela fotboll, var det självklart för dig att bli domare då? Eller fanns det något annat alternativ, typ att bli tränare eller fortsätta att spela i en annan klubb?

– Jag gick några tränarkurser när jag var yngre, men när jag kom till slutet av min fotbollskarriär kontaktade jag faktiskt FAW för två saker. En var att se om det fanns några kurser för mig, som jag redan deltagit i, som coach, mest för att friska upp minnet lite. Och det andra, bara för att jag var lite nyfiken och hörde från någon som sa till mig för flera år sedan "varför frågar du inte om en domarkurs". Och domarkursen var först, i kalendern. Mitt kontrakt gick ut i september och i oktober gick jag domarkursen. Tekniskt sett pensionerade den kursen mig från att spela, men jag gick aldrig i pension eller slutade som fotbollsspelare. Det sista alternativet var då kanske att hitta en ny klubb att spela i, men som sagt domarkursen var först och så blev det.


– Intressant. Men var det inte ett alternativ då? Att fortsätta spela?

– Visst var det ett alternativ... men som sagt mitt kontrakt gick ut. Du är alltid i en punkt i din karriär när du funderar på om du ska fortsätta eller inte. Jag ville verkligen aldrig vara den där spelaren som spelade på sina sista krafter och klubben visste det. Jag älskade att spela fotboll, så alternativet fanns där. Men jag var någonstans mitt emellan besluten och var öppen för att gå till coaching till exempel. Domarkursen öppnade upp en ny dörr för mig och jag gillade kursen. Jag sa till mig själv då om jag inte tycker om domarkursen, då kommer jag inte att göra det. Så jag gjorde det, och jag njöt av det. Det gynnar mig också som lärare. Ju mer jag gjorde det, ju mer jag dömde, desto mer gillade jag det. Jag har den bästa platsen på arenan som domare för att se en match. Jag lever genom fotbollen och i den världen, fotbollsfamiljen, har jag det bästa jobbet. Den bästa vyn, jag ser varje tackling, nick, mål och passning med den bästa platsen av dem alla.


– Du sa att du önskade att du förstod vad som krävs för att vara domare när du spelade fotboll. Men var det någon specifik domare som gjorde intryck på dig som spelare? En domare du såg upp till?

– Ja! När jag spelade för Wales i Schweiz hade vi en rådgivare som följde med oss. Den här rådgivaren som var med Wales landslag då var Cliff Evans som också var en före detta domare. Han satte sig med oss ​​hela laget vid ett långbord, och han sa "någon av er som kan tänka sig att börja döma?". Och vi skrattade alla, inklusive jag. Det är typ tio plus år nu, men något stannade kvar hos mig mot slutet av min karriär som spelare. Men om du frågar mig vilken domare som sticker ut så vet jag en. Jag är också väldigt, väldigt lyckligt lottad att hon också är min VM-mentor. Det var min favoritdomare när jag spelade för Wales och det är Jenny Palmqvist från Sverige. Anledningen till att jag gillade henne är att hon log och hon pratade med dig. Jag minns hennes personlighet och jag minns att jag hade full respekt för henne. På grund av alla attribut hon visade upp på den internationella scenen. Jag gick en kurs för några år sedan och hon var där. Jag tänkte att jag ska berätta för henne. Och jag gjorde det. Jag gick fram till henne och sa "Du är min favoritdomare". Och hon tog det väldigt bra och nu är jag tacksam för att hon är min mentor. Det senaste året har hon hjälpt mig mycket med att få en annan nivå av förståelse. Om hon ser det här eller läser det här, skulle jag förmodligen tycka att det är lite pinsamt... men hon är verkligen en utmärkt mentor.


– Kan du ta oss från Cheryl som ny domare till där du är nu?

– Jag började som assisterande domare, det var min första match. Jag hade flaggan i fel hand och jag var överallt förutom på linjen. En till två meter inne på planen och dessutom fel åt andra hållet. Men för mig handlade det om att lära sig snabbt. Jag absorberade mycket under spel och kurser. Jag gick vidare genom nivåerna och blev nominerad till FIFA-märket 2016. Vilket är snabbt, eftersom jag började 2013. Jag tror att i början var för att jag var en före detta spelare, som kom från en hög nivå, och observatörerna kunde se det. Den största grejen och förändringen från "Fozzy" som spelare till Cheryl som domare, och den person som jag är nu tror jag är att jag lärde mig mycket. Jag lär mig fortfarande bättre positioner och jag fattar fortfarande felaktiga beslut som domare, det gör vi alla. Jag gör saker på instinkt. Jag har lärt mig mycket och absorberar fortfarande situationer. Som domare ser man nya situationer hela tiden, kanske en situation inträffar en gång och sedan ser man den aldrig igen, aldrig någonsin. Jag har utvecklat mina pedagogiska färdigheter både som domare och lärare. Att ha att göra med människor är en stor sak samt viktig sak och jag har växt med det också.


– Tre eller fyra år och du blir FIFA-domare. Det måste vara något slags världsrekord?

– Ja, kanske. Jag brukar säga att de som jag träffade i olika turneringar och så vidare, du vet när man frågar varandra vad man heter, vilken ålder, hur länge har du varit domare och så vidare. Tjejerna runt mig brukar säga att de har dömt i 10 eller 15 år och varit FIFA-domare i många år. Och jag säger, ja, jag började döma för bara några år sedan och nu är jag FIFA-domare. Vissa tycker säkert att det är för snabbt. Och det respekterar jag, den åsikten är ok att tycka. För på pappret är det snabbt. Men då säger andra också att alla mina år som spelare också skulle kunna räknas in där på något sätt. Det har såklart hjälpt mig i min karriär, men jag är här för att jag älskar fotboll. Jag kan inte förneka att det var snabbt, men jag har också tagit alla möjligheter som har getts mig.


– Vad är det bästa du kan skicka med till en domare, oavsett nivå, för att bli en bättre domare?

– Du måste förtjäna din respekt. Du måste vara i form, du måste vara i rätt positioner eller åtminstone måste du vara i rätt position där spelarna kan ha lite respekt när du fattar ett beslut. Låter det vettigt? Alltså även om det är fel beslut... om en spelare vänder sig om och letar efter domaren, och domaren är bredvid dem. På ett sätt - Hur kan man då ifrågasätta ditt beslut som domare? Hur kan de inte respektera dig då? Du spurtade hela planen för att vara där. Det är ett sätt att förtjäna din respekt. Jag tror att en av de saker som gör en bra domare för mig är också kommunikationsförmåga, med det sagt behöver du inte prata hela matchen eller med alla spelare, för du har ett jobb att göra. Att ha en bra personlighet som domare är viktigt, om man inte har det måste man jobba och förbättra de färdigheterna, vara mänsklig, kunna lyssna och även ge spelarna respekt. Som jag pratade om Jenny tidigare, så kunde hon le men hon kunde också säga ifrån utan att skrika eller vara dum mot dig som spelare. Anledningen till att en spelare är frustrerad är kanske inte att du gett ett beslut mot dem, det kan också bero på att den spelaren missade ett öppet mål två minuter tidigare. Det många olika nivåer av frustration och känslor hela tiden. Kommunikationsförmåga med spelare, tränare och dina domarkollegor är en viktig nyckel, du måste kunna hantera de känslorna, olika känslor, med spelare. Man måste kunna ha någon form av dialog så de kanske förstår åtminstone något i alla dina beslut.


– Hur kan fotbollsklubbarna hjälpa till med det här, hjälpa spelarna att hantera sina känslor?

– När jag slutade som spelare så sa jag ofta att jag verkligen önskade att jag hade en bättre förståelse för vad det innebär att vara domare. När du blir utvisad i en klubb, oavsett nivå, kanske du får böter. Istället för att bötfälla spelarna från klubben, kanske klubben ger spelarna en match med U12 som domare. Låt dem se hur det är att bli utskällda av spelare, tränare och föräldrar. Då kanske de säger "åh, det här är faktiskt ganska svårt" eller så kanske det även kan göra att några får upp ögonen för domarrollen. Det kan få oss att ge spelarna bättre förståelse och kanske till och med ge oss fler domare om någon verkligen, som jag, verkligen gillar det.


– Vilket är det mest stolta ögonblicket för dig som domare Cheryl?

– Jag tror att det är semifinalen i EM. Jag var väldigt stolt över att ha gjort semifinalen i Champions League, det var också otroligt. Men det var något i den semifinalen i EM... det var helt fantastiskt och det var speciellt att ha familj och vänner där också som tittade på. Man kan kika på några av bilderna från den matchen, man ser tydligt om man tittar på mitt ansikte att jag verkligen gillade det. Jag tror att det är det mest stolta ögonblicket för mig som domare, EM:s semifinal mellan Tyskland och Frankrike.


– Har du några mål längre fram?

– För några år sedan var ett par av målen Champions League och EM. Men sett till min ålder och så vidare så måste jag fortsätta att jobba framåt och ännu hårdare. Jag skulle gilla att gå in i de senare stadierna igen i Champions League såklart. Men jag skulle vara dum att inte säga att VM för damer i Australien nästa år inte är ett mål, så det är något jag jobbar mot. Men det är ett mål för 50-60 eller till och med fler domare runt om i världen, så jag kan bara göra mitt bästa och hoppas på det bästa där. Jag såg en bit av det i Costa Rica när jag dömde U20-VM i år. Det gjorde att jag ville ha senior-VM ännu mer, för det var så roligt, vilken upplevelse.


– Cheryl, många, många tack för din tid. Vi ser fram emot att följa dig på din resa som domare.