Intervju med FIFA domare Joakim Sars

Att vara domare handlar inte bara om regler – utan också om modet att stå fast vid sina beslut och tro på dem. I intervjun med FIFA-domaren Joakim Sars (tidigare Joakim Östling) får vi en intressant inblick i hur självförtroende, envishet och mental styrka påverkar varje domslut. Han berättar bland annat varför domare som är osäkra ofta blir extra bestämda – och hur man kan lära sig att hantera det spelet med sig själv. En intervju för dig som redan dömer, eller funderar på att börja, full av kloka tankar, mentala tips och lärdomar från någon som tagit sig hela vägen till toppen.

– Hej Joakim, du blev FIFA-domare 2024. Kan du berätta om resan från lägre divisioner till att bli FIFA-domare!

– Mm, jag började döma ungdomsfotboll och min pappa var tränare för min lillebror. Han tog med mig på hans matcher, men jag sa att nej, jag vill inte döma. Men pappa sa ”Testa!”. Så jag testade och gillade det mer och mer. Det blev lite av mitt sommarjobb i början. Sen gick jag steg 1 och började döma division 6 herrar och damfotbollen, och även lite assisterande. Samtidigt som detta så spelade jag i division 4. Jag tyckte att det funkade bra, det var liksom bra extra pengar och jag såg det mer som ett extrajobb och sommarjobb. Sen gick det bättre och bättre, och som assisterande gick jag upp ett par nivåer relativt snabbt. När jag sedan hade dömt som huvuddomare i division 5 så sa de på Västmanlands Fotbollsförbund att ”nu får du faktiskt välja om du vill döma mer och gå uppåt, eller fortsätta spela”.

– Så jag slutade spela och valde att klättra upp i division 4. Efter de divisionerna gick det också snabbt, till trean, till tvåan. Sen i ettan var jag i 3–4 år, tror jag. När jag sedan kom vidare till Steg 5 så fick jag en ”tvåa” i gruppen, eller betyget där om man säger så, så då fick jag stå på lite på vänt och döma vidare utan att klättra uppåt då. Här var jag i ett eller två år till innan jag fick provmatch i Superettan. 2019 gick jag upp som ordinarie i Superettan. För mig har det varit otänkbart att komma så högt upp. För varje division som jag gick upp så tänkte jag lite ”vad gör jag här…”. Det har liksom flutit på under tiden och framförallt har det hela tiden varit så himla roligt. Hade det inte varit roligt så hade jag inte fortsatt över regionsnivå. Jag har lagt ner otroligt mycket tid och energi i det, och det där med att jag dömde lite som sommarjobb och extrapengen var bara när jag var ung och i början. Efter det har jag lagt ner väldigt mycket mer tid och energi, än vad jag till exempel fått tillbaka i pengar.


— Då var du 25 år ungefär när du dömde i Superettan?

– Ja, ungefär. Sen under det året så fick jag även en provmatch i Allsvenskan och kände verkligen att nu händer det grejer. Men sen kom Covid 2020 och jag hade en av mina sämsta säsonger någonsin, där i Superettan. Jag tyckte det var svårt utan publik, man fick inget gratis runtomkring. Jag kom in i en formsvacka som jag hade svårt att ta mig ur. Ingvarsson tillträdde som coach för oss där och han sa till mig att ”… jag vet att du haft match i Allsvenskan förra året, men det är nytt år nu och du behöver bevisa igen att du ska vara där”. Det gjorde jag inte riktigt, kände jag. Sen året efter, 2021, så fick jag lite självförtroende tillbaka och vind i seglen. Jag fick några provmatcher igen och fick gå upp till Allsvenskan efter det. Men jag trodde nästan att jag skulle åka ur, eller sluta efter det där riktigt dåliga året. Men jag fick en chans och tog den. Det var nära att jag blev FIFA-domare redan första året, men sen gick det ett år till. Att gå upp som elitdomare var otänkbart för mig. Tänk dig då hur det kändes att bli FIFA-domare, helt otänkbart. Jag tänkte att det bara är toppen verkligen som blir det, såsom Glenn och Jonas med flera. Ibland när jag tänker på mig själv så är jag fortfarande mentalt i division 1 eller något, jag behöver intala mig att jag faktiskt gör detta på heltid nu och är FIFA-domare.


– När man har ett tufft år, som du hade där. Vad var det som fick dig att pusha på och fortsätta kämpa?

– Det var nog att jag är envis. Man måste nog ha ganska starkt psyke om man ska vara domare överhuvudtaget, men framför allt om man ska komma långt. Men främst tror jag att jag fick stöd utifrån, från domarkompisar, privat. Jag tror också att tävlingsmänniskan i mig också sa till mig att om jag ska sluta nu, så ska det inte sluta såhär dåligt. Så efter några matcher gick jag extremt mycket på ”en match i taget och ett beslut i taget”. Vi hade faktiskt en landlagspsykolog som pratade med oss domare, föreläste. Och pratade mycket om vad som händer under en match. Han sa ”Tänk på ett beslut i taget, och så tänker du att när du tagit det beslutet så ska du ta nästa. Du ska inte fundera på om det var straff, eller gult kort. Du ska aldrig tänka på det beslutet du har tagit, utan tänk på nästa”. Jag anammade den filosofin väldigt mycket så fort jag tagit ett beslut, så tar jag nästa, och sen tar jag nästa beslut… och så nästa beslut. Det tog många matcher innan jag kom ur svackan, men slutet på säsongen så slutade jag fundera under matchen om besluten och tog mig över den där formsvackan, dels då med hjälp av folk runt om denna filosofi. Lägg på envishet, lite tävlingsmänniska – det funkade för mig.


– Intressant! Innan du gick upp till eliten så väljer man spår, huvuddomare eller assisterande. Varför valde du huvuddomare?

– Jag har nog inte riktigt upplevt att jag har fått välja, på det sättet. Det var nog att jag dömde så långt det gick som huvuddomare, och valde att göra det så långt jag bara kunde. Hade jag stannat och stampat i division 2 eller något, då kanske jag hade hoppat på assisterande rollen i stället. Jag tyckte att det var roligt att vara assisterande då, det bidrog nog att man dömde någon division högre upp än man dömde som huvuddomare. Men jag tyckte det var kul att vara assisterande då.


– Om vi tar din roll som huvuddomare då. Vad är din syn på en assisterande domare, vad är bra egenskaper hos en assisterande domare tycker du?

– Det här året har jag fått turen att ha med mig Robin Wilde och Simon Kristensson väldigt mycket. Dels har vi jobbat och pratat väldigt mycket omkring det här, deras syn på min roll och min syn på deras roll. Jag vill som huvuddomare alltid ha deras magkänsla. Det kan vara på andra sidan planen, eller i straffområdet. Tycker de att det är varning i en situation så vill jag att de ska säga det, att hela deras magkänsla säger varning så vill jag verkligen höra det. Sen kan jag använda den informationen att ta varningen, eller att inte göra det. Men jag vill alltid höra deras input. Det värsta som finns är när man har en känsla om någonting, sen sitter man i omklädningsrummet efter och säger ”Jag tyckte det där, eller kände sådär”, men jag gjorde inget åt det. Från alla i teamet så vill jag ha magkänslan på situationer. Jag tycker också att en assisterande domare ska våga ta beslut. Våga ta beslut framför dem, i deras yta, men även lite längre in om domaren inte är med. Våga lita på sig själva och våga göra fel. Ibland tror jag att det finns en stor rädsla att göra fel. Vi huvuddomare gör fel hela tiden och så lär vi oss av det och går vidare. Vi pratade faktiskt om det på förra domarträffen att assisterande måste få utrymme att göra fel, för det lär vi oss av allra mest. Jag vill att en assisterande domare är kommunikativ, att de litar på sin magkänsla och vågar ta beslut. Gör man det, så blir vi ett bra team tillsammans.


– Du nämnde Glenn Nyberg och Jonas Eriksson tidigare. Hade du någon förebild som domare, när du dömde i de lägre divisionerna?

– Nja, nej, jag hade nog inte det så där som förebild. Det är klart att man kollade mycket på Collina och andra domare där uppe, men jag tänkte aldrig så mycket på det, eller på domaren. När jag spelade så brydde jag inte heller mig så mycket om domaren. Fördelen i till exempel division 5, när jag dömde där, var att man ofta kände domarna i division 4 eller 3. Det var inte till min nackdel, utan man tog hjälp av dem och anammade saker man gillade och såg hos dem. Sen när man klättrade uppåt fanns det hela tiden någon över mig som gjorde det bättre. Jag tänkte ännu mer på det kanske i division 2 eller 1, att se hur de andra ovanför mig jobbar och agerar och försöka ta det med sig. Sen har jag försökt att kopiera det andra gör, och det går aldrig bra. Inte för mig. Man ska kolla på andra och influeras, men man ska göra det till sin egen grej och våga testa. Våga testa nya saker, och ta med dig det som funkar och det som inte funkar skippar du helt enkelt.


– Hur viktigt skulle du säga det är att ha en självinsikt som domare?

– Självanalys gör jag varje match! Det har jag gjort länge, skulle jag säga. Jag tror det följde med mig sedan jag spelade, både hur vi som lag hade kunnat göra saker annorlunda men även jag som egen individ. Så det har jag nog gjort länge. Fördelen är när man kan få videofilm av matcherna, i de högre serierna. Då insåg jag att jag gjorde saker man inte tänker på. Till exempel hade jag ett tics att jag gick och rörde headsetet hela tiden. Det har jag inte tänkt på, men på filmen ser man det tydligt. Eller att man har ett sätt att stå på när man står still. Sådana saker, när man ser sig själv, så reflekterar man över dem på ett annat sätt. Det är så jag blivit medveten om vad jag gör, eller gjorde. Sen också att man tänker på saker, vid exempel en varning eller frispark, hur upplevde jag den live, och hur upplever jag den nu på filmen. Var det annorlunda? Ofta är det lite annorlunda, för träffen kanske inte är lika hård på filmen efteråt. Att man där försöker hitta den där kombinationen mellan live-känsla och video-känsla, och att man växer i sina beslut utefter det. Det lär man sig, och det har med rutin och erfarenhet att göra, och olika vinklar när man ser saker från andra vinklar. Det gör jag mycket i min självanalys efter matcherna. Att ha självinsikt är en stor del av att vara domare, och växa mer in i den rollen. Det är viktigt skulle jag säga.

– Det är också väldigt viktigt att lyssna på sin coach eller observatörer. Även om allt, eller något, som de säger till dig inte passar dig eller du inte håller med om det. Så har jag alltid tänkt att jag ska lyssna, inte säga emot, däremot kan man diskutera om saken och ställa följdfrågor som ”hur menar du då?”, men aldrig säga ”nej tack, det där är inte för mig”. Att man lyssnar på dem och ger dem dig tre saker att jobba med, så kanske jag anammar en sak och testar. Under steg 5 gjorde jag det mycket, att man fick massa nya tips och jag testade massa saker och någon av dem funkade, en annan inte. Viktigt att lyssna på andra, reflektera över det som de säger till dig, tänk själv, våga testa det och testa någon enstaka sak åt gången men ändra inte för mycket.


– Vad skulle du säga är den största utmaningen med att vara domare?

– Det är väl att man ska lita på sig själv. Det du ser, du måste tro på det. Om du ska döma en hel match så måste du tro på det du har sett, fram tills det att du blir motbevisad. Och det kan du bara bli efter matchen. Du måste tro på det du gör, hela tiden. Har ni den självkänslan i teamet att det ni gör är 100% för oss, och ni tror på det då tror jag att ni lyckas med era matcher bättre. Börjar man tvivla på om det är frispark eller om det är varning eller inte, då tror jag att nivån kan svaja lite. Sen kan man med rutin, kolla på hur spelarna agerar. Vid inkast till exempel, vem hämtar bollen och hur beter sig försvararna. För ett par helger sen dömde jag en match och blåste en hörna. Alla andra var på väg upp för inspark, jag står kvar och blåser hörna. Då kände jag ”Det här är inte rätt”. Då har man två val, antingen står man på sig, eller så lägger man sig platt. Då behöver man hjälp från teamet ofta. Man kan sträcka upp händerna och säga ”Fan, för mig var det hörna men ni alla andra säger och tycker att det var inspark, vi kör inspark. Jag ber om ursäkt”. 30 sekunder kanske någon tänker på det, sen har de glömt det. Som sagt, våga göra fel.


– Hur vill du att spelare och ledare ska se på dig som domare?

– Man vill väl alltid att de tycker att man är rättvis såklart. Jag fattar själv, som när jag spelade att man vill ha allt till sitt lag som spelare och tänkte inte på rättvist eller inte. Men man vill ändå upplevas som en rättvis domare. Jag vill också att de tycker att jag är kommunikativ. Jag gillar att ha dialog med spelare, att jag kan säga att ”jag tycker det här för att” och våga säga att man kanske har fel, då släpper ofta spelarna garden. De är nog de två viktigaste sakerna tror jag. Sen behöver man kunna vända mellan att stå på sig om sin sak, eller vara ödmjuk i det. Jag tror att om man är osäker på sitt beslut, så är man oftast väldigt bestämd i en situation. För då behöver du övertyga dig själv och alla andra om det. Men om du vet att du har rätt, då har man oftast lite mer självförtroende och säga något i stil med ”Nämen, för mig är det liksom straff”, lugn och fint. I just straff är det vanligt att man skickar på en varning också, bara för att övertyga att det är straff ännu mer. Min största utmaning som domare har kanske varit det, nu när jag tänker på det. Att vara lugn och trevlig men också kunna växla om till att bita ifrån. Och även då under en match kunna gå fram och tillbaka mellan de två lägena. Mycket som händer på en fotbollsplan är ett spel. Spelarna spelar en roll, ledarna spelar en roll. Vi domare spelar också en roll. Och den rollen kan vara att vi är snälla och mottagliga eller hårda och säger ifrån, lite fyrkantiga ibland. Det i sig är ett ledarskap att känna av vad varje situation behöver för roll.


– Match för match, men är det något du gärna ser framför dig och jobbar emot?

– Det är väl att kunna stiga ett steg på den internationella listan. Det här året hade vi som mål, jag, Robin och Simon, att ha ett Stockholmsderby. Det har vi fått och checkat av, vilket vi är nöjda över att ha haft. Nästa mål är att kunna stiga och kanske få en gruppspelsmatch i Conference League eller något liknande. Nästa delmål och större mål är att helt enkelt ta ett steg till internationellt. Sen får vi se vad som händer på vägen.


– Har du något mer att lägga till innan vi säger tack och hejdå?

– Ja men, som jag sa, för att trycka på det ännu mer. Vilket jag alltid trott på själv och som man som domare hör runt om sig från andra domare. I olika divisioner, på alla nivåer, så hör man från domare som tycker och anser att de borde döma högre upp än vad de gör idag. Jag tror att en framgångsfaktor är att man ska döma i den divisionen man är, man ska sikta högre alltid, ha korta och långsiktiga mål. Men man ska alltid döma på den divisionen man är idag. Sen måste man glädjas åt kollegors framgångar för då kommer du få glädje tillbaka när dina framgångar kommer. Intalar man sig själv att man ska döma högre än vad man är idag är lite farligt, för då är man någonstans, mentalt, som man inte ska vara eller där man inte är just nu. Landa där du är idag, men såklart vilja högre. Vägen dit är olika krokig, upp och ner för alla. Min väg var också lång till slut. Men om jag kan ta mig dit, så kan väldigt många andra också ta sig dit!


– Tack för detta Joakim och lycka till!