Nathalie Sjöstrand uttagen till steg 4

Där stod jag, 13 år gammal och helt paff, med ett gult kort framför mig. Gult kort, vad då gult kort? Det var ju lika med tio minuters utvisning. Det var tacken för min perfekta glidtackling där jag bröt en boll utan att ens träffa någon spelare. Glidtacklingen som stoppade både motståndarnas anfall och kanske vår vinst i matchen. Gult kort för ingenting tyckte jag, min tränare och några till. Dock han som stod där med det gula kortet, en gubbe från Kronoberg, som kallades domare och skulle bedöma saker, han tyckte verkligen det. Ja, inte bedömde han rätt ansåg jag och det fick han såklart höra, framförallt från mig. Jag satte mig och tjurade och tänkte att det här måste vi ändra på. Ungdomsfotboll har väl samma regler för både flickor och pojkar och där jag kom ifrån, ett pojklag, där glidtacklades det i varje match och aldrig att vi fått en varning när vi tog bollen först. Frustrerad fortsatte tankarna samtidigt som jag plockade bort svarta plastkulor från brännsåret på benet.  

Foto: "fotbollslasse" på Instagram och Facebook

Jag heter Nathalie Sjöstrand är 32 år och hemmahörande i Kalmar, Småland. När jag var 13 år startade min tanke om att bli domare, kanske på grund av situationen ovan där jag kände mig orättvist behandlad eller kanske för att jag kände att jag hade gjort det bättre än han på planen som visade mig gult kort. Jag började i alla fall döma fotboll när jag 14 år gammal och fick alltid acceptans för det jag gjorde. När det år 2006 ringde en ordförande från Kalmar Fotbollsdomareklubb så var svaret ”Ja, såklart jag kan testa”. Om en ordförande ringer och säger att de hört att man är bra och borde prova att döma seniorer då kan man ju inte säga nej. Fotboll var ju livet redan då.

Det är därför jag aldrig slutat, förutom två kortare uppehåll för att bli förälder: Kärleken till sporten och att fortfarande få vara en del av fotbollsfamiljen. Fotboll är livet varenda dag. Från början hade jag kanske inte något utstakat mål att satsa för att nå toppen inom domarskapet. Men nu är jag nära. Det gick bra när jag började döma, oavsett nivå, oavsett damer eller herrar, jag hade väl feelingen från fotbollen kvar och tillslut så blev jag uttagen till stegutbildningar inom Svenska Fotbollsförbundet, SvFF. Där och då föddes målet om att vilja nå toppen och se hur långt mina prestationer skulle kunna ta mig. Det var året 2012. Sen blev jag och min man föräldrar, 2013 och 2016, och domarskapet fortsatte i andra hand på distriktsnivå. Inför säsongen 2020 tänkte jag att nu jävlar är det dags, nu kör vi en sista satsning. Det måste gått helt okej, för inför årets säsong hände de äntligen. Jag blev uttagen till steg 4, det sista steget på damsidan för att vid full måluppfyllelse ha möjlighet att få döma i Sveriges högsta liga för damer. I skrivande stund är den första av två teoretiska delar genomförd och nu väntar för mig analyser, träning och än mer fokus på fotbollen. Jag lever livet och vem hade inte gjort det om målet man längtar efter inte ligger allt för långt bort.

Ni får läsa fortsättningen på min säsong 2021 och hur steg 4 har gått, senare i höst. Nu är det sommar, sol och träning som gäller.

                   
Foto: "fotbollslasse på Instagram och Facebook"