Intervju: Selma Griberg elitdomare fotboll 2023-09-17

Intervju med Selma Griberg Elitdamdomare

Fotbollsdomare och elitdamdomare Selma Griberg delar med sig av sin resa från knattedomare till att döma i damallsvenskan. Läs hela intervjun nedan och upptäck hur fotboll och dömandet har format henne som person och matchledare.

–Hej Selma, hur mår du?

– Idag har jag precis fått godkänt på en tenta, och det var faktiskt den sista jag hade kvar till examen. Så det känns riktigt bra. Jag är helt färdig med universitet och nu kan man bara fokusera på jobbet som har börjat nu. Det är väldigt skönt att inte behöva tänka någonting på att göra omtenta eller liknande.


– Ah, vad gött. Grattis! Vad har du pluggat?

– Civilekonom, och nu har jag faktiskt börjat jobba på ett IT konsultbolag med många kontor här i Sverige. Så där jobbar jag som affärssystemkonsult nu.


– Jag tänkte att vi skulle börja med en vanlig fråga, men som kan vara svår. Varför dömer du fotboll?

– Alltså det korta svaret är ju bara för att det är kul och det är någonting jag har funnit mig att älska helt enkelt. För mig så känns det som att vara del av någonting större i vardagen på något sätt och få vara del av spelet även fast det är en annan roll så är det sjukt kul att få vara med. Du kan ha riktigt häftiga matcher och där är du och är en del av det här spelet. Det är en väldigt, väldigt mäktig känsla. Sen så skulle jag säga att en stor anledning till att jag också fortfarande dömer fotboll är att jag varje dag fortfarande känner att det ger mig någonting tillbaka. När jag var yngre så gav det mig vissa egenskaper. Sen när man blivit vuxen och äldre, då har det gett mig andra egenskaper som man hela tiden kan tillämpa i sitt privatliv eller i sitt yrkesliv. Den grejen, att fotbollen ger dig någonting hela tiden, känner jag inte försvinner, så det är väl därför jag dömer fotboll.


– Tror du att du utvecklar dina personliga egenskaper genom att du dömer fotboll? 

– Ja, jag skulle säga det. Jag känner att döma fotboll bidrar till mig, som person. Det får mig att känna att jag når min fulla potential och försöker vara mitt bästa jag. Det är en strävan att alltid göra bättre och ha en utvecklingskurva som går upp. Så jag tycker definitivt att domarskapet har utvecklat mig enormt. Jag kan verkligen säga att jag inte hade varit den jag är idag om det inte var för domaryrket.


– Alla är ju lite olika på planen, hur skulle du beskriva dig själv som domare, hur är Selma som domare på planen?

– Jag skulle väl först säga att jag försöker vara ganska anpassningsbar. Det är klart att jag är konsekvent, men ingen match är ju den andra lik så ibland kan det vara en match där jag verkligen försvinner därifrån, från situationer, och inte tar några diskussioner och ser till så att det inte skapas något snack i onödan. Sen ibland kan jag vara lugn och snacka försiktigt. Sen har vi andra tillfällen då jag verkligen kan ryta ifrån och markera att det här inte är OK.

I sin helhet agerar jag nog mycket med pondus och försöker använda mig mycket av mitt kroppsspråk. Jag är en ganska kort person så jag får tänka på att använda kroppsspråket på rätt sätt. Extra viktigt för mig blir att sträcka på mig och gå in med pondus, det skulle jag väl ändå säga att jag har genomgående i alla mina matcher. Jag skulle också säga att jag är en domare som springer mycket. Jag tycker om att springa! 

Det är svårt att svara på för det beror verkligen på matchen man har. Det kan vara en match där någon ser mig och då kan man få höra att man haft en stenhård stil, men rättvis. Och i en annan match kan det ha visat sig att man knappt synts till.


– Verkligen. Om vi backar tillbaka nu då. Kommer du ihåg när du började som domare? Hur var det?

– Jag minns det väldigt tydligt faktiskt. Jag var väl runt 12 och hela anledningen till att jag ens fick tanken på att börja döma fotboll var för att min storebror som är tre år äldre än mig, han dömde fotboll. Han kom alltid hem på helgen med massa kontanter i handen och jag tyckte det var en sådan häftig grej att se honom ute och i mitten på en plan. Då tänkte jag tydligt att jag vill också vara fotbollsdomare, för på den tiden ville jag väldigt gärna vara som min storebror. Jag såg upp till honom väldigt mycket. Det gör jag fortfarande så klart, men speciellt då. Jag ville verkligen vara som honom och det var där jag fick hela idén. Jag fick praktiskt taget bönfalla min mamma och säga att jag måste börja döma fotboll. Hon kollade då upp det, men då var jag ju fortfarande lite för ung. Min fotbollsklubb sa att det kommer komma någon domarkurs nästa år som du kommer att få vara med på.

Där någonstans började jag döma 5 mot 5 med knattar och jag minns de 2, 3 första matcherna att jag fick väldig positiv feedback. Det kom fram föräldrar som sa “… du är så himla pedagogisk och om de gör ett inkast fel så förklarar du varför och så tar man om det”. Där och då fick jag den här tanken att: ”oj, jag kanske var ganska bra på det här ändå. Då fortsätter vi!”


– Hur såg det ut efter starten? Jag tänker när du började döma 9–9 och framför allt inom distriktet.

– Ja, det fortsatte till 7 mot 7 och jag minns när jag fick min första 9 mot 9 match. Det var många knasiga 9 mot 9 matcher jag gjorde, för då var man inte riktigt van vid det här nya tempot som kom och jag minns att någon gång så skrek ledarna. Jag trodde att de skrek på mig och jag fick för mig att blåsa av och alla trodde att matchen var slut. Det hände konstiga saker för man börjar känna av en större press, samtidigt som man är ovan. Men i slutändan så förstår de flesta att man är barn eller ungdom och det gick ändå bra. 

Någon annan match, då sprang jag endast på ena långsidan. Längst ut med kanten hela matchen. Då hade jag även en observatör som sa “ja, du kan röra dig över hela planen…”. Jag hade trott att det var det som var diagonalen, att jag skulle bara springa fram och tillbaka på vänster längst ut på kanten. Där sprang jag i en hel match, haha. Så det var lite konstiga saker man gjorde. Men det var ju på den tiden när man fortfarande lärde sig. Senare utvecklades det för mig mer och växte, jag gick domarkurserna och sen fick man äntligen börja döma 11 mot 11. 

Här minns jag att jag dömde sjukt mycket i en och samma klubb. Jag minns också när året var slut, då ringde de mig från klubben och sa att jag har i princip fått 80 % av alla våra matcher. Jag var där varje helg och jag kunde döma fyra matcher på en dag. Det kunde vara P15 och efter det så hade jag P14 och efter det så hade jag något annat, jag dömde som bara den. Jag tog nog alla matcher från alla domare där tror jag.

Då blev det väldigt mycket matcher. Sen fick jag hjälp av domarklubben i Karlstad en hel del och man blev en del av något. Vilket var en väldigt rolig grej. Man hittade på saker med andra domarkollegor utanför planen som paintball och de kunde åka på någon resa och göra andra roliga saker. Det var här man började känna sig som en del av en familj och att man kände att det fanns ett supportsystem. Det var också ett sätt att börja träffa andra, för då hade man inga assisterande på det sättet utan man var själv på planen i början. Genom domarklubben fick man väldigt mycket kompisar och då blev det också en grej som gjorde det kul att fortsätta att man fick en helt ny gemenskap. 

Det finns också någon match som man blivit utsatt som domare. Jag minns en gång med jättearga föräldrar som rusade in på planen. Tränaren för hemmalaget fick stå med sin hand och fösa bort folk och på vägen hem fick jag cykla bakvägen för att inte behöva gå förbi några föräldrar eller så. Men då hade jag sådan tur för att dels var min pappa med och kollade på varenda match. Han tyckte det var det roligaste som fanns, men även att vårt förbund skötte det väldigt bra. Jag visste att det alltid fanns någon att ringa och det var tack vare gemenskapen i domarklubben. Att man visste att det fanns andra, och man visste att om det händer någonting så visste man vem man kunde kontakta. Det var det som gjorde det väldigt enkelt för mig att fortsätta, även om jag mötte mycket motstånd så kände jag att jag hade ett väldigt, väldigt bra supportsystem.


– Har du tagit någon ungdomsmatch på senare tid?

– Nej, inte en riktig barnmatch eller ungdomsmatch, men jag hade någon match på Dalecarlia Cup. Det var väldigt kul och det var också roligt att få vara där och inspirera domarna. Det var ingen 5 mot 5 match. Jag får önska det till nästa gång, det hade ju varit så roligt.


– Vad dömer du för nivå idag? 

– Nu ska jag ha min tredje provmatch i damallsvenskan. Jag är fortfarande klassificerad i elitettan, men jag kör på med mina provmatcher och på herrsidan kör jag just nu division 3 och jobbar mig uppåt och endast som huvuddomare nu. Värt att tillägga är att jag var också assisterande domare i damallsvenskan i fyra eller fem år, sen valde jag att sadla om faktiskt.

Jag var för det mesta huvuddomare när jag var ung och sen så fick jag en förfrågan om jag ville gå en ny stegutbildning, specialiserad assisterande domare för damallsvenskan och det är klart att man inte tackar nej till något sådant. Även om det är assisterande så kände jag att det är klart att jag ska samla på mig den erfarenheten. Jag nog kvar lite längre än vad jag tänkte, jag blev väldigt bekväm. Jag gillade den rollen. Jag tyckte det var väldigt kul att vara assisterande domare. Senare behövde vi gå steg 3 som huvuddomare för att de gjorde om i systemet. Det var då jag började fundera och kom fram till att det kommer betyda att jag också kommer få döma som huvuddomare. Jag började prata lite med min coach och han var väldigt uppmuntrande till att jag kunde sadla om och det är något jag borde göra. Det var lite ”nu eller aldrig” kände jag. Jag tog det steget och jag ångrar inte en sekund av det. Jag är jätteglad att jag gjorde det! Det är inte så vanligt att det händer. Detta är något som har hjälpt mig att skapa förståelse för relationen mellan assisterande domare och huvuddomare, framför allt i vad de förväntar sig av varandra. Det är viktigt och nyttigt. 


– Hur ser dina förberedelser ut inför match? Finns det någon kul rutin du använder dig av inför match eller dagarna innan?

– Nej, jag har faktiskt inga så där nördiga rutiner, men någonting som jag alltid försöker är att förbereda mig mentalt. Det är att visualisera positiva utfall. Att visualisera mig själv, det kan vara på planen, hur jag springer, vilka lag jag har att göra med, hur brukar de ställa upp, hur brukar de spela… jag visualiserar mycket i mitt huvud och alltid det positiva utfallet. Det tycker jag hjälper jättemycket. 

Jag brukar alltid käka pasta innan match för att fylla på med kolhydrater och också väldigt noga med att komma i säng i god tid dagen innan match. Jag är en människa full av energi och har mycket på gång hela tiden, därför vilar jag extra där jag kan. Till exempel är jag alltid den där personen som somnar i bilen på väg till match om det inte är jag som kör. Men det är liksom en uppladdning för mig på något sätt.


– Vad är det som du ser mest fram emot när det är match?

– Jag brukar alltid säga det på skoj att nu vill jag bara skippa uppvärmningen så vi kan starta matchen. Jag tror det man ser fram emot mest är att bara blåsa i gång den första signalen för sen är det bara game on och då är man inne i zonen i 90 minuter. Men man får aldrig skippa uppvärmningen, det är så sjukt viktigt för att matchen ska gå bra, jag är bara väldigt taggad på match.


– Hur ser det ut med utrustningen som du tar med ut till matcherna? Jag har sett på några bilder att du som domare har två av ganska mycket.

– En grej är att jag alltid måste ha min penna i höger sida av min högra ficka. Om man sätter den för centrerat i bröstfickorna blir det en väldigt ful grej i profil… kanske en nördig grej men som är viktig för mig. 

Sen det här med att man har två pipor men jag bara använder en. Jag använder aldrig den gula, men det är bara för greppet, jag håller alltid i den och blåser alltid i den andra. Utöver det ser jag till att mina skor är knutna väldigt hårt. Jag måste känna att mina skor verkligen kramar om mina fötter, då känner jag mig snabbare, det är väl en lite konstig grej bara, haha.


– Vi har varit inne på detta lite tidigare, men kan du berätta om några saker som har utvecklat dig som person via fotbollen och dömningen?

– Först och främst skulle jag säga att vara lugn under press. En annan stor del är ledarskap. Jag skulle säga att på grund av domaryrket blir ledarrollen något naturligt, både på och utanför planen. Det kan handla om att man börjar i ett nytt jobb med en ny grupp och man nästan hittar en ledarroll för teamet helt naturligt, då självklart utan att trampa över någon. Det har också utvecklat min förmåga att enkelt ta initiativ och jag är inte heller rädd för att bli ställd mot väggen. 


– Snyggt, då till min sista fråga, om du skulle träffa någon som funderar på att börja döma. Vad hade du sagt till den personen då?

– Att döma fotboll är en no brainer, du kommer inte ångra dig. Jag är väldigt säker på det, även om det bara varar i en kort period så kommer du få med dig så mycket positiva erfarenheter. Med rätt supportsystem bör tilläggas för vissa yttre faktorer kan man tyvärr inte påverka. Förhoppningsvis, om du lever i den bästa världen så finns det bara positiva saker och det är det absolut bästa sommarjobbet och jobbet du kan ha i hela världen. Du får motion, du får betalt, du får träffa kompisar, du får åka runt på resor, du får ha kul och bara utmana dig själv på bästa sätt! 100 %, det är en självklarhet. Det är klart du ska börja döma fotboll.


– Tack Selma och lycka till!

Photo: @fotbollslasse på Instagram