Intervju med Roni Mezo

Vi snackade med Roni Mezo som är fotbollsdomare och även dömer futsal under vintern. Roni är en trogen användare av Spintso’s domarklockor, men som i alla våra intervjuer med domare så ville vi gräva fram det där extra hos just den här domaren och människan. Roni nämner med ett leende att fotboll är en del av hans vardag och har varit i över 10 år. Läs hans reflektioner nedan på domarrollen.

– Hej Roni. Kan du börja med att berätta hur länge du har dömt fotboll?

– Jag började som föreningsdomare och då var jag 14 år, om jag minns rätt. Då var det hela laget som skulle gå en domarutbildning som Margonia Påhlsson höll i, Sveriges första damdomare i allsvenskan och hon var väldigt inspirerande! Nu är jag 28 år gammal. Däremellan har det varit lite uppehåll. Jag började döma när jag bodde i Vetlanda. Sen flyttade jag till Linköping och där blev det ett uppehåll på någon säsong. Efter studenten så flyttade jag till Göteborg och hade en kort paus. Jag brukar säga att det var efter det korta uppehållet som det började ”på riktigt”. I Linköping var jag också distriktsdomare, men gick mest assisterande i division 5 och dömde ungdomsmatcher. I Göteborg har jag dömt i nio säsonger nu och det har alltid varit en del av min vardag på något sätt.


– Gör du som en del andra domare också: Dömer en annan sport på vintern?

– Ja, jag dömer futsal under vintern. Har börjat med det ganska nyligen, tror det är tredje säsongen där.


– Och utöver fotbollen, som är en stor del av din vardag. Din övriga vardag då, hur ser den ut?

– Just nu pluggar jag till socionom. Jag har tidigare pluggat idrottsvetenskap och jobbade på ett företag som jobbar med barn och idrott och var konceptansvarig där. Jag har nu läst fyra terminer och har tre terminer kvar. Jag är också aktiv i Göteborg Domarklubb och är kassör där nu.


– Vad dömer du för divisioner och matcher idag då?

– Futsal dömer jag i division ett. I fotboll blåser jag i division tre och vinkar i division ett. Just nu dömer jag 50/50 huvuddomare och assisterande. Det är mitt första år i division tre och gick steg 3 förra året. Det här året har mest varit att få känna på regionfotboll, så får vi se vad det blir framöver.



– Domare brukar prata ganska mycket om skillnader mellan domarskapet mellan divisioner. Vad tycker du, vart finns de största trösklarna att ta sig över som domare?

– Fotbollsmässigt och domarmässigt tror jag att det är störst skillnad mellan division två och division ett i Sverige. Det är bara min personliga reflektion. Dels går du från fyra regioner och sex serier, till en region och två serier. Det märker man också att lagen har det tuffare att hålla sig kvar i ettan. Det kostar mer för dem och det är generellt större utgifter och mindre inkomster för lagen. Domarmässigt krävs också steg 4 där och det blir en coach och en region, sen slåss fyra regioner om de platserna. Ett annat mindre litet glapp är mellan division fyra och division tre. Det är attitydskillnad på spelare när de hamnar under Svenska Fotbollsförbundets regi i division tre. Återigen bara min egen reflektion. Domarna kan vara lite mer hårda på saker runt omkring och spelarna också ha koll på detaljer såsom samma färg på underställströjan och så vidare. Man kan som domare luta sig lite mer mot de skarpa detaljerna och dessa saker runt omkring kanske hjälper till med matchklimatet också. Det är mer ordning och reda.



– Du började döma när du var 14 år, kommer du ihåg varför du började döma?

– Då var det hela laget som skulle gå en domarutbildning. Det var väl 7–8 spelare som nappade och dömde vidare. Då lockade de med att man fick en extrapeng för något man förhoppningsvis tycker är roligt – fotboll. Det som jag minns som positivt då var att vi alltid var två som dömde ihop. Även när vi kom upp i 9–9-manna och 11–11-manna var vi fortfarande två. Det gjorde mycket att jag fortsatte att döma, att man aldrig var ensam. Det var roligt för man var där med en kompis. Det gäller även nu, med team-matcher. Att man träffar nya människor och dömer ihop. Snacket efter, snacket innan match och allting runt om är underbart.


– Reflekterar du ofta på saker under matcherna. Hur går tankarna när du dömer fotboll?

– Det är högt och lågt. Jag försöker ha en helhetsbild av matchen. Speciellt när det inte händer något aktivt. Till exempel när en backlinje rullar boll eller bollen går ut till inkast. Då brukar jag scanna runt om mig och hitta någon som är irriterad eller någon som är glad. Gå med honom lite kort som är glad, passa på att vara glad med honom. Är det någon som är irriterad, kanske söka upp och försöka få kontakt. Jag brukar ofta fråga vad spelaren heter, just i matchen vid lugna tillfällen. Det är en bra ice-breaker har jag märkt. Speciellt på någon som har klagat tre gånger om. Det brukar vara, inte alltid, men ofta en bra isbrytare att fråga ”Vad heter du?” och sen svara ”Jag heter Roni, trevligt att kalla varandra vid namn, prata med mig om du tycker något”. Det ger ofta effekt när man kan försöka gå ur sin bubbla och få kontakt med spelarna. Vi domare är bara människor och spelarna är också bara människor. Där tror jag att man försöker hitta saker som kan bryta den där irritationsbubblan. Det gör att vi kan skapa en bättre miljö för oss och för alla på planen. Jag använder ofta headset och vill ha input från mina assisterande från situationer där bollen ofta inte är, när spelet är lugnt. För att skapa mig en helhet över hela planen. Det handlar om att hitta positiva saker och saker som kan bli bättre, inte bara fokusera på saker där vi ska varna eller blåsa frispark eller straff. Att döma fotboll är så mycket mer än bara blåsa i pipan.


– Många domare är prylnördar. Är du det också? Vilken domarpryl är viktigast?

– Oh, du vill inte ens veta… haha. Du vet en sådan där GPS-puck som gör att man kan följa allt. Bokstavligen allt. Det är en ny pryl jag har som är extra rolig. Jag har en hel del prylar, ja, och gillar det senaste. Men… den viktigaste prylen för en domare måste väl ändå vara pipan?! Tänker jag. Visselpipan blir som ett eget språk, ett gemensamt språk. Headset har jag inte kört med så länge, signalflaggor kör jag inte med, korten är tråkiga och åker fram när de måste – men pipan gillar jag. Man behöver inte säga så mycket utan använder pipan och det språket med höga kontra låda toner. Alla förstår den, eller jag rättar mig: Man ska som domare se till att alla förstår den. Man ska använda pipan på rätt sätt.


– Intressant! Vad har du för mål framåt med dömningen?

– Målet är att fortsätta så länge som möjligt och så högt upp som möjligt. Jag har dömt från och till i 14 år nu och tycker fortfarande det är superroligt. Jag har min svärfar som dömer i ett annat distrikt. Han har dömt i 40 år! Jag måste vara bättre än svärfar. Han är stark, han fyller 65 och blåser i division fyra.


– Tack för detta Roni och lycka till med allt.