Intervju med Owen Radley som för någon månad sedan dömde VM finalen i "Amputee Football"

"Amputee football" växer över hela världen och vi på Spintso fick en chans att arbeta tillsammans med engelska domare, som dömer "Amputee football". Owen Radley dömer också fotboll, men i "Amputee football" var nyligen domare i VM-finalen. Owen tycker att dömandet är avslappnande och stressavvänjande, läs hela intervjun nedan.

– För nästan en månad sedan dömde du världscupfinalen för "Amputee football" i Istanbul, Turkiet mot Angola, inför 25 000 personer. Kan du beskriva känslan inför den matchen?

– Det var en otrolig upplevelse, verkligen. Inom "Amputee football" får vi inte våra matcher och tillsättningar särskilt långt i förväg. Normalt är det på kvällen innan, men denna finalen utsågs samma dag. Och alla de 24 lagen spelade för sin världsranking och utslagningsmatcher från den första dagen till den sista. Vi visste att några av domarna inte kan göra finalen eftersom de är samma nation som de tävlande lagen. De andra sexton domarna var nervösa och vi pratade mycket om vem det kommer att bli och vilken match vi kan få. Det var en konstig sista dag utan att veta om du är domare eller inte. Men ok, samma dag som finalen på morgonen hade vi ett möte och alla trodde att vi skulle få veta då, men så blev det inte. Runt det mötet kunde man känna spänningen. Senare kallades fem domare in till ett möte och de sa till oss att vi skulle göra finalen. Skön känsla men jag hade också en match som teknisk domare, vilket är ungefär som fjärdedomare i fotboll, så ingen tid att vila.


– Okej, intressant. Och sen när du gjorde dig redo för den matchen då, kan du snabbt ta oss igenom den dagen?

– Finalen var i Istanbul och trafiken där är bara galen. Att ta sig till stadion är en utmaning och vi var tvungna att åka med lagbussarna, eftersom de hade poliseskort hela vägen. På Stadion pågick tredjeplatsmatchen när vi kom. Jämfört med en vanlig match så kunde vi inte gå ut och titta på planen, skapa oss en känsla för matchen, du vet. Den stadion var bara fenomenal, det är hemmaplan för Galatasaray som heter Nef Stadium. Vid uppvärmningen var publiken högljudd och man kunde verkligen känna att det var final. Ett sektion på läkaten visslade åt oss domare, och man kunde inte riktigt veta om det var på ett negativt eller positivt sätt. När vi pausade lite kände vi bara... wow, och andades ut lite extra. Det var väldigt speciellt att vara där – vilken känsla och upplevelse.


– Och sedan när du gick ut på matchen på arenan Owen, minns du känslorna och tankarna du hade då?

– Ja... det var så bra. Men det är såklart svårt att beskriva. Det som gick igenom mitt huvud var att matchen sänds på tv med många tittande och här är det över 25 000 personer. Och även alla mina kollegor tittar på. De har också jobbat så hårt för att komma hit och de kommer att granska alla mina beslut där ute på planen. Det var såklart en av de bästa upplevelserna jag någonsin haft, men det gick så, så fort. Det är en av de där sakerna där man koncentrerar sig och fokuserar på varje liten sak och hela matchen bara flyger förbi, på ett sätt. Jag minns väldigt tydligt efteråt när jag var ute på stadion runt avslutningsceremonin, att jag bara stod ensam i ett hörn och försökte ta in allt.


– Du gick igenom matchen med dina kollegor och domarteam efter matchen också? Något specifikt ni fokuserade på?

– Ja, det gjorde vi, och huvuddomaren för "Amputee football" var där. Huvuddomaren var mer intresserad av om vi var ok och pratade med oss om hur vi mådde och så vidare, skönt att veta att vi hade back-up. Under matchen gav jag en straff i andra halvlek, en straff för handboll. Det var från kryckan, vilket är handboll i "Amputee football" om man gör sig större eller det är avsiktligt. Precis som fotboll med reglerna kring handboll så är det nästan likadant med kryckan. Min kollega och jag, vi körde ett tvådomarsystem som liknade Futsal, pratade med varandra i Spintso-headseten. Jag var någonstans runt mållinjen, tittade tillbaka in över planen och han låg bakom i mitten av planen och tittade framåt. Vi båda blåste i visselpipan och såg handbollen, och han gav snabbt en frispark för att han uppfattade att den var utanför straffområdet. Jag var den huvuddomare den matchen, utav oss två, och jag hade det sista beslutet i de situationerna. Jag har mer erfarenhet av "Amputee football", men han är assisterande FIFA domare i fotboll, han vet vad han gör. Ett riktigt svårt beslut att ta, och så även i finalen. Jag såg att han gav frisparken och jag gick in så övertygande som möjligt och sa straff och viftade ner handen till straffpunkten. Han tittade på mig och sa ja och nickade också och höll med. Laget som fick straffen mot sig höll verkligen inte med och till slut förlorade de med 4–1, och det stod 1–1 och tidigt i andra halvlek när jag dömde straffen. Det är en av de sakerna som domare när du går utanför planen tänker du bara "herregud, jag hoppas att jag tog rätt beslut". Det är ett massivt, massivt beslut och även när jag åsidosatte min kollega och tog mitt beslut över hans. Efter matchen när vi satt i omklädningsrummet sa han "tack, tack jag fick fel linje". Jag tittade på situationen snabbt och ja, jag fattade rätt beslut, skönt.


– Handboll med krycka i "Amputee football", är det lättare eller svårare jämfört med fotboll?

– Garanterat svårare. Det finns så mycket mer du måste tänka på i "Amputee football" runt kryckorna. Jag var kommentator på TV för en av semifinalerna på grund av de unika regler vi har inom sporten. De ville ha en domare som kunde prata om spelets regler och lagar. I semifinalen hände saker, och jag var tvungen att förklara dessa regler kring specifika saker, som handboll. Vilket var bra, för det hände i finalen och jag var förberedd. En annan sak som också hände var en inspark från målvakt, som inte får gå över halva planen, den måste röra någon eller studsa innan. I mainstream fotboll är handboll svårt, men det blir tydligare och tydligare för varje år, tycker jag. I "Amputee football" måste vi verkligen överväga fler saker än att du bara gör dig själv större eller om det är medvetet. De måste använda kryckan för att stå, och de måste vara på marken mycket av tiden... Gör du dig själv större om du bara står med kryckan? Och vi måste fatta snabba beslut kring dessa situationer också. En annan sak är att målvakten inte får gå utanför straffområdet alls, eftersom han eller hon har två ben och får agera utanför sitt område.


– Du dömer också vanlig fotboll. Är "Amputee football" kanske mer utmanande som domare?

- Ja det är det. Jag känner att när jag går tillbaka och dömer mainstream fotboll efter att ha dömt "Amputee football", är jag så mycket mer medveten om de små sakerna och mitt igenkännande av fouls är så mycket bättre. Min position och rörelse är hemsk eftersom man rör sig helt annorlunda i "Amputee football". Oftast tittar man på saker från sidan, jämfört med om man är domare i mainstream fotboll då du är mer i centrum. Vi måste jobba mycket mer med vinklar och de små skillnaderna i att placera sig två eller tre meter på ett eller annat sätt. Vi har nästan noll risk att träffas av fotbollen, eftersom vi är på en sida var och nästan hela matchen på den linjen, sidlinjen, som Futsal-domare mer eller mindre. Men jag tror att det svåraste för mig som domare i "Amputee football" är att ta bort känslor man kan ha av sympati för människor. Jag vet att detta kan låta ganska kallt men ta det på rätt sätt... När jag först började döma "Amputee football" upptäckte jag att människor runt den här sporten är inspirerande. Det är de verkligen. När du hör deras berättelser om hur de kommer att förlora sin arm eller ben eller något de har fötts med, och även det liv de har gått igenom – det är så inspirerande. Och så ser man dessutom deras skicklighet, hur atletiska de är och passionen de har. När du börjar döma "Amputee football" är det lätt att se dessa saker mer än att faktiskt döma fotboll. Människorna och spelarna inom "Amputee football" hatar det, de absolut hatar det. I England har vi runt åtta lag inom sporten, de reser mycket, och deras matcher spelar verkligen roll, de brinner för det. En ny tankegång för mig var när jag hörde en sak från huvuddomaren i europeisk "Amputee football", Ian Clarke, en god vän till mig nu, och han sa "fotbollsspelare med eller utan armar eller ben är bara fotbollsspelare, oavsett om de har ett ben mindre. Döm matchen och fokusera på det! Prata med spelare, tränare och andra efter matchen eller runt matchen och bli inspirerad och knyt nya kontakter, men under 50 minuters spel behöver vi fokusera på att döma matchen". Det är kanske det svåraste för oss domare att göra, inte bara i den här sporten utan i alla sporter. Döm bara matchen. Vi kan ha problem med oss från jobbet, hemma, haft en dålig dag eller vad som helst men i grund och botten måste vi fokusera på att döma matchen.


– Intressant Owen. Låt oss prata mer om dig. Kan du berätta mer om vem du är?

– Jag är gift och har två barn. Två pojkar, den äldsta på snart tretton och den yngsta är fem. Jag bor på Englands sydkust och nära staden Brighton. Jag heja inte på Brighton & Hove Albion, det gör min son däremot, men jag är en West Ham-supporter eftersom min fars familj kommer därifrån. Jag var polis i 21 år och jag lämnade polisen i början av det här året. Nu jobbar jag för en statlig avdelning inom området pension.


– Och hur blev du fotbollsdomare?

– Jag var domare när jag var sexton och jag har alltid varit intresserad av fotboll och spelat i skolan. Jag var inte bra som fotbollsspelare. Mina vänner kallade mig "Statto", eftersom jag alltid kände till spelets regler och saker kring matcher. Jag ville vara involverad i spelet och jag testade att döma och gjorde några matcher under college. Efter det slutade jag döma på grund av mitt jobb och annat. Då hade en vän till mig, hennes kusin dött i en sällsynt form av cancer. Hennes familj startade en välgörenhetsturnering till hans ära, och de anordnade en cup varje år. Hon bad mig komma och döma men främst att organisera domarna och sånt. Så jag sa inga problem. Men jag fick reda på att jag måste vara registrerad domare hos min FA, här i England. Jag kontaktade dem och de sa att jag måste göra om allt som teoriprov, skyddskurs med mera. Jag var omgiven av 16-17 åringar som skulle börja döma och jag var i 30-årsåldern. Men jag kvalificerade mig och blev godkänd, i princip bara för att hjälpa till med denna välgörenhetsturnering. Och i det här, dömandet, märkte jag att jag älskade det. För mig innebär att vara domare får jag stressavlastning. Det låter galet, jag vet, men lyssna vidare... I två timmar när jag har match behöver jag inte oroa mig för någonting. När jag var polis var det ett stressigt jobb och det följde med mig hem och i mina tankar. Jag såg några ganska hemska saker. Men under de två timmar som jag är domare fokuserar jag på planen, de 22 spelarna, blåser i visselpipan, vad som finns framför mig, löpning, frisk luft – och det är bara bra för mig. Det är bra för mig när det gäller det mentala välbefinnandet såväl som träning och andra saker. Min yngsta son är handikappad, livet i allmänhet, jobb... så jag har många saker omkring mig fortfarande utan att vara polis. En del av kompetensen som polis kan du definitivt lägga till när du dömer, men om du dömer med ett leende på läpparna och du trivs med det – kommer folk att se så många fler positiva saker runt det. Vid en match jag hade när jag kom tillbaka från VM kom en spelare till mig och frågade "dömer du högre än så här?" och jag sa nej. Han vände sig tillbaka mot mig och sa "ja, du verkar så glad med att döma". Och jag svarade honom "Jag gör det här, för att jag älskar det och tycker om det".


– Tack för intervjun och du tid Owen. Lycka till och fortsätt med det grymma arbete du gör som domare!