Intervju med fotbollsdomaren Michaela Backlund

Michaela Backlund är en erfaren domare och har dömt sedan hon var tonåring. Hon var nära på att inte börja döma, på grund av en tränare som inte alls betedde sig bra emot henne som ung och ny domare. Hon har i sin tur en annan tränare och en domare att tacka, för att hon började döma och fortsatte, när hon fick backning där och då av dem. Läs hela intervjun nedan med Michaela som har dömt seniorfotboll sedan 2006.

– Hej Michaela. Hur är läget med dig och hur är vinterformen?

– Det är bra, jag har haft lite vila men har smått satt i gång med träningen igen. I somras har jag haft diverse skador och ganska lite dömning i höst. Nu känns det bra och det känns som att jag kan komma i form ordentligt till våren igen. Jag dömer ingen Futsal nu på vintern, här i norra Sverige och Östersund finns det ingen Futsal alls än, men förbundet här har satt i gång en liten satsning för att möjligen starta det. Just nu byter jag jobb så vi får se framåt och just med vintern där hur jag tänker då med fotboll, men Futsal är kanske någon jag kan tänka mig längre fram. Många domare pratar gott om det och just att kombinera inomhussäsongen med utomhussäsongen. Men det är skönt att få tillbaka lite sug efter fotbollen till våren igen, så att vila på vintern passar mig just nu ganska bra.


– Säsongen i Sverige är slut och försäsongen har börjat. Förutom skador som du haft, kan du berätta lite om året 2022 för dig som domare?

– Jag har haft en bra vårsäsong med bra matcher och en del resor. Det är i stort sett alltid resor för mig som domare. Sen här hemma, i Östersund, har jag fått döma herrfyran mer än vad jag fått göra tidigare. Vi hade tidigare under året ett reportage i tidningen där vi var första damteamet i herrfyran, här hemma. Det var kul och det var en bra match. Jag dömde som huvuddomare och hade med mig två riktigt bra tjejer som assisterande. Jag tycker att året har gett bra och roliga matcher, men framför allt med bra domarteam. Det är det som är lite roligt med att vara domare, man vet aldrig riktigt vilka man kommer att träffa när man åker i väg lite längre. Ibland kan man stöta på någon man dömt med tidigare, men för min del känns det som att jag oftast träffar nya personer hela tiden. Det tycker jag är kul!


– Du pratar en del om resor. Vilka divisioner dömer du mest?

– För mig är det mest ettan, damettan alltså, sen går jag också som assisterande i elitettan och båda de divisionerna för mig innefattar en del resor. Sen hänger jag även med på herrmatcher som assisterande, men blir inte lika ofta. Vi är få damdomare och då blir det mer fokus på damer för min del. Sen reser jag en del för att jag bor i Norrland och har väl som minst 2–3 timmar till mina matcher. Har några få matcher här hemma i Östersund.


– Kommer du ihåg hur du din resa som domare började?

– Ja, det gör jag. Jag började döma när jag var 16 år tror jag år 2005, som distriktsdomare. Året innan det tyckte min mamma att jag behövde börja tjäna lite egna pengar, när jag började på gymnasiet. Jag spelade fortfarande fotboll då, men då anmälde jag mig till det som då hette ÖP-liret här i Östersund. Jag dömde ett år där och det hade verkligen kunnat bli mitt första och sista år som domare. Jag dömde en cup där det var en tränare som inte var så trevlig, men fick väldigt bra uppbackning och hjälp från en som tränade ÖFK, Östersund, som på den tiden spelade i herrtvåan tror jag. Han, Peter Makin, var och är en familjevän till oss. Peter och en kvinnlig domare som var där och dömde också hjälpte mig mot den här tränare som var uppåt 2 meter lång och jag 1,60 hög. Jag tog själva situationen själv och minns att jag sa något i stil med ”allt du säger till mig är det tröjan som tar, det rinner av mig”. Och sen när jag sen gick därifrån så kom Peter och sa till mig ”skit i det där, du har rätt, stå på dig och vi finns här för dig”. Så ja, tack till den kvinnliga domaren och Peter för att jag fick stöttning där och då och ville fortsätta döma efter det. När jag hade dömt i ett år där ungefär så hörde en från förbundet av sig och frågade om jag ville gå vidare som distriktsdomare och på den vägen är det. Sen har jag haft en del år med studier då jag dömde, men skolan gick före då det var tufft och mycket i skolan. Sen har jag också bott i Norge och som sagt lite skador och annat.


– Det var 2005. Sedan dess har det gått snart 18 år. Vad är det som gör att du fortsatt som domare?

– Jag tycker att det är kul. Det sociala runt om när man är domare är viktigt och roligt för mig. Sen känner jag nu, kanske de sista 5 åren, så känner jag mig bekväm i min roll som domare. När man var yngre kanske man tog åt sig mer som person och man kanske fokuserade på saker som gått fel på matcherna mer än helheten. Nu känner jag mig väldigt trygg i rollen som domare. Såklart händer det saker och fel gör vi hela tiden, men man får ta med sig de sakerna och göra annorlunda nästa gång. Jag har haft många år när jag tänkt att ”nej fan, nästa år så lägger jag av”, men sen när säsongen kommer så står man där och känner hur det kryper i kroppen och jag vill tillbaka till planen och döma fotboll. Jag gillar mina resor också, de längre resorna. Lite knäpp är man kanske, haha. Jag vet inte. Man har också följt många lag och deras utveckling och det är kul att följa lagen och spelarnas utveckling.


– Tycker du det är skönt att ha mixen och döma både herr- och damfotboll?

– Ja, jag tycker det är skönt. Sen dömer jag nog väldigt lika som domare, men kan helt klart påstå att jag blir lite tuffare i herrfotbollen. Jag tror att det är för när jag som kvinnlig domare kommer till en herrmatch så har jag redan matchen lite emot mig, redan innan den startat. Då måste man visa vart skåpet ska stå. Jag gillar att snacka med spelarna, oavsett kön och oavsett nivå. Vilket gör att jag kan oftare förebygga situationer och inte dra massa kort hela tiden. Det upplever jag också att herrarna uppskattar mer och matcherna blir lugnare på det sättet. Sen måste man också välja sina strider för det finns situationer när man inte kan ta snacket, men just att försöka förebygga tycker jag är viktigt. Man måste ha glimten i ögat som domare och ibland hoppas man att spelarna kan ha det också. Sen har jag såklart haft spelare som gnällt mycket och det ska blåsas här och blåsas där, där kan jag som damdomare gå fram till herrarna och säga ”Jaha, vill du att jag ska sänka nivån till flickfotboll? Det här är precis så jag dömer damfotboll och som assisterande i division 2 och 2 herrar, men du vill att jag ska sänka nivån för er?” Då kan det bli lite tystare och de sjunker ner lite. Herrarna gillar inte när man jämför med damfotbollen, på gott och ont kanske.


– Har du någon situation eller händelse som har satt sig fast hos dig, som domare?

– Det är klart det finns en del situationer. Jag hade en match när jag bodde i Stockholm och åkte i väg på en match med ett bra domarteam och vi körde med headset. Det var på den tiden när headset började användas mer även i de lägre serierna. Headset för mig är ett viktigt verktyg och jag tror inte jag hade fortsatt att döma utan headset. Med headset så är det en helt annan teamkänsla och jag kan fokusera på matchen mer. På den här matchen så vinkade min assisterande bort ett mål, för det var helt riktigt. Det är alltså offside och vi hade jättebra kommunikation, genom headset. Det var sista gången jag läste tidningen efter mina matcher. Innan detta gjorde jag det alltid, men nu gör jag aldrig det mer efter jag dömt match. Det var mycket skriverier och fokus på den situationen och vår insats. Det var inte kul att läsa för inget av det som skrevs stämde riktigt och de hetsade på. Där tog jag ett avgörande beslut att inte läsa efter matcherna. De gångerna det skrivs något positivt eller kul så har jag fått notis om det och då kan jag såklart fånga upp det. Det är för sällan vi domare får beröm, men då vill jag också passa på att berätta om när tränare för ett herrlag i fyran som jag dömde sa massa positiva saker efter en match till mig. De hade även pratat med min domarcoach och sagt det, vilket var riktigt kul. Så, ni tränare som läser detta ta åt er att prata med oss domare ibland och ge feedback, både positiv och negativ, men gör det på ett bra sätt.


– Hur tänker du framåt och om nästa säsong?

– Jag börjar känna mig lite gammal… men på något sätt hoppas jag och vill verkligen komma uppåt i seriesystemet. Vi får se vad som händer. Jag gillar fotbollen och har svårt att se att jag kommer sluta inom den närmaste tiden. Mitt mål framåt är att vara i ännu bättre fysisk form och inte ha någon skada. Har haft en skada det här året som inte var fotbollsrelaterad, men hoppas att jag är hel nästa år och kan få chansen på tuffare och bättre matcher. Jag har varit här väldigt länge nu och ska kämpa för att komma uppåt.


– Något du vill avsluta med innan vi säger tack för intervjun Michaela?

– Jag tror att vi i domarkåren behöver ge tillbaka mer av vår tid till yngre domare. Innan jul 2022 fick de som dömt knatteligan här i Östersund träffa och lyssna på Tess Olofsson och några av oss andra damdomare. Vi träffade dem och berättade om vad vi dömer och hur vi jobbar. Det var supertrevligt och många av tjejerna där kommer att gå vidare som distriktsdomare. Det tror jag vi domare behöver jobba mer med. Sen tänker jag också att det behövs tuffare tag mot de allvarliga sakerna som händer på fotbollsplanen, med tuffare straff. Vi kan inte bara fortsätta vifta bort vissa saker för det är inte okej. En del saker måste vi domare även gå vidare rättsligt utanför planen och polisanmäla för att det ska till förändringar. Det som inte är okej utanför fotbollsplanen ska inte vara okej på fotbollsplanen. Här behöver vi också jobba ihop med fotbollsklubbarna mer aktivt. Ett stort problem är just i knattefotbollen och det är där våra domare börjar. Har man föräldrar och tränare som beter sig illa redan där, så är chansen stor att de inte fortsätter. Det var nära det blev så för mig, för att ta ett exempel. Jag hoppas att vi inom domarkåren kan locka fler domare och att vi fortsätter att stötta varandra!


– Tack för detta Michaela och lycka till med säsongen 2023.