Intervju med elitfotbollsdomaren Fredrik Oppong

Fredrik Oppong är elitdomare i Sverige och har dömt sedan 2010. Fredrik började döma för att hans storebror Dennis Oppong, som också var domare, frågade honom om han ville börja döma. Fredrik går in på sin tredje säsong i Superettan och pratar högt och mycket om att man ska vara ödmjuk som domare. Läs hela intervjun nedan.

– Hej Fredrik. Kommer du ihåg när du började döma fotboll?

– Ja, det gör jag. Det hela började med att min storebror Dennis var domare. Runt 2010 nämnde han för mig att de sökte distriksdomare och undrade om jag var intresserad. Jag tänkte inte så mycket, utan sa bara "ja, det kan väl vara bra". Tänkte inte då att det skulle bli på den vägen jag skulle sluta spela fotboll. Jag hoppade på steg 1 utbildningen 2010 och dömde min första match, om jag minns rätt, på Heden i Göteborg. Vilka lag det var minns jag inte riktigt. Men kommer ihåg att jag hoppade in där som huvuddomare och det kändes helt naturligt. Jag vet inte... svårt att beskriva, men känslan var helt naturlig från mitt håll och att det här är något jag vill fortsätta med. Jag hade en ledarroll och kunde leda en match, det kändes bra helt enkelt.


– Varför tror du att det kändes naturligt för dig, kan du utveckla?

– Alltså som fotbollsspelare så noterade jag knappt domarna. Jag har spelat i Västra Frölunda och mina tränare har alltid varit ganska strikta med att vi inte ska lägga något fokus på domarna. Har domaren blåst, så har de blåst. Vissa domare kände jag igen, men jag la fokus på mitt spel till 110%. Jag tror knappt jag har skällt eller sagt ett ljud till domaren som spelare. Jag har aldrig haft ett ont öga mot domare. Jag minns att en domare uppmanade mig, innan jag började döma, att bli domare men sa då klart och tydligt "nej, aldrig". Jag började döma när jag var 19 år och tror att tanken på att sluta spela fotboll fick mig att börja döma, eller åtminstone tänka tanken. Men det var de där första matcherna och att jag faktiskt tog steget till att testa på att döma som gjorde att jag märkte att detta är något för mig. Sen upptäckte jag nya bekantskaper, hittade nya vänner, vara en del av fotbollsfamiljen fortfarande men framförallt så hade jag min storebror Dennis som en stor stöttepelare till mig. Han hjälpte mig mycket i början och det är jag väldigt tacksam för.


– Då var du ny distriktsdomare 2010. När upptäckte du att, det här kanske jag ska satsa på ännu mer?

– Jag insåg att jag hade lite talang som domare samma år faktiskt, 2010. Det var under Gothia Cup och då hade jag bara varit domare i 3 månader. Då spelade jag lite fotboll också, så jag både dömde och spelade Gothia Cup då. Så jag minns tydligt att jag hade fullt upp, först dömde jag en match och sen åkte jag iväg och spelade själv. När vi blev uttagna för slutspelsmatcherna där, som domare, så fick jag reda på att jag var påtänkt att bli en finaldomare och fick i slutändan en P18 B-semifinal, om jag minns rätt. Det var stort för mig då, som ny domare och dessutom nästan i samma ålder som de som jag dömde. Jag hade en Observatör på den matchen och det var något beslut jag tog där jag stod på mig, spelarna tuggade och lyssnade inte och jag tog en varning för att de inte lyssnade och direkt efter den här så klippte jag en straff. Då blev det helvete och mycket liv. Men observatören berömde mig efteråt och de besluten var korrekta. Han sa att jag hade mod och samtidigt var ödmjuk. De två sakerna har jag fortfarande med mig, mod och att vara ödmjuk som domare. Sen rullade det på ett par år och 2012 fick jag chansen att gå elitlägret i Halmstad. Det var där jag första gången jag kom i kontakt med Svenska Fotbollsförbundet med riksinstruktörer, kursledare och andra elitdomare. För att vara ärlig så var jag inte så jättesugen då, på att åka på det, jag vet inte varför. Men det gick bra och efter 2012 kände jag att "det här kan gå, bara jag vill och kämpar på". 


– Mod och ödmjukhet. Har du andra tips att dela med dig av till andra domare som kämpar på och vill uppåt?

– Jag fick massvis med tips från min domarkonsulent. Han sa alltid till mig att vara ödmjuk, även om det är observatörer som säger saker som du inte håller med om. Testa deras tips, men passar det inte din ledarstil så tar du bort det. Testa nya saker och tips du får. När du dömer med andra domare högre upp än vad du själv är, till exempel när du går som assisterande domare, notera deras kroppsspråk och hur de leder matchen. Då känner du kanske att det är saker som du kan ta med dig och göra till ditt. Testa det också! Varje match är viktig och man är inte bättre än sin senaste match. Det är också ett tufft klimat i ungdomsfotbollen och för domare lägre ner i divisionerna. Föräldrar och ledare som är för engagerade och hoppar in på planen. Får man inte gehör för sitt ledarskap, så är det bara att bryta matchen och ta hjälp av folk runt om dig. Det bästa tipset jag kan skicka med är att vara ödmjuk, jag kan inte säga det för lite. Va ödmjuk mot spelare, ledare och domarkollegor och fortsätt vara fokuserad under dina matcher. 


– Tufft klimat nämner du. Varför fortsätter du och kan du skicka med något till en domare som kanske funderar på att sluta döma?

– Alltså, när jag springer där på planen ibland så tänker jag "varför gör jag det här?". Ska jag döma en sådan här match med 22 spelare på planen, ledare som skriker och publik som hejar. Jag kan få sådana tankar ibland, inom mig, vad gör jag här egentligen. Jag har haft jobbiga situationer också som man inte alltid vet hur man ska hantera, men man måste tillåta sig själv att vara nere ibland. Efter sådana situationer så tror jag att det är bra att vara lite nere, men därifrån bygga upp sig själv och fokusera på nästa match. Man kan inte tänka att man alltid kan göra allt perfekt. Tillåt misstag och lär dig av dem. Jag kollar på alla mina matcher efteråt och tittar hur jag springer, blåser i pipan, kroppsspråk och analyserar varje sak jag gör. Där bearbetar jag mina misstag på ett sätt för att lära mig av det. Ingen situation är lik den andra, men du får mer erfarenhet och rutin av varje match. Gör du bara om samma misstag och fortsätter på samma sätt så utvecklas du ingenting, här måste du också vara ödmjuk och vara öppen för att lära dig nytt för att kunna utvecklas. 


– Där ute någonstans kanske det finns en ny Fredrik som är 19 år. Som aldrig dömt fotboll. Varför ska han eller hon börja döma fotboll?

– Det är jättekul! Det ger bra träning, du får komma ut och springa, du får nya vänner för livet, man bygger upp ett ledarskap i sig själv som man kanske inte visste att man hade. Man bygger upp saker hos sig själv som hjälper dig i privata livet och i arbetet du har eller arbeten du kommer att ha. För min del har det varit guld att ha domarrollen på CV't dessutom, när jag sökt jobb och annat. En arbetsgivare ser det som en positiv sak. Även om det är tufft i vissa lägen, så överväger allt det positiva det negativa som domare. För mig kanske det är tufft 5–10% när jag är domare, övriga 90–95% är bara glädje för mig som domare. Man får vända på det och faktiskt tänka ofta på varför är detta roligt? Funderar man lite på att börja döma, eller man kanske spelar fotboll som jag gjorde, så tycker jag absolut man ska testa på att döma fotboll. Du kanske upptäcker som jag att det är något för dig, om inte så har du testat det och kanske lärt dig något nytt ändå. 


– Du är av den "yngre" generationen elitdomare i Sverige och har 45 matcher i Superettan. Vad har du för mål framåt?

– Det här är min tredje säsong i Superettan och jag vill etablera mig ännu mer här och bli en av de bästa domarna i Superettan. Det är ett av mina mål. Få ännu mer erfarenhet och rutin, vilket inger förtroende hos lagen. När det har satt sig ännu mer så är det klart att jag vill försöka knipa en av de Allsvenka matcherna som finns där ute och få chansen att döma i den högsta serien. Då ska jag vara mer än redo och vara välförtjänt av den matchen. För mig är det viktigt att lägga fullt fokus här och nu, på varje match och att döma nästa match som att det vore min sista. 


– Tack Fredrik och lycka till under säsongen!