Intervju med elitdomare Eva Svärdsudd

Eva Svärdsudd blev år 2022 årets domare i Sverige, samma år som hon debuterade i OBOS Damallsvenskan. Bakom utmärkelsen ligger hårt jobb, ödmjukhet och mycket analyser av matcher. Vi snackade lite djupare med Eva som delade med sig om sin resa som domare och andra tankar kring domarrollen. Vi är också lite extra stolta över Eva, som dömer med Spintso-klocka. Läs hela intervjun nedan.

– Hej Eva. Kan du kort berätta vem du är?

– Jag är 39 år och fyller jämnt i höst. Jag har två barn som är 10 år samt 15 år gamla. Bor i norra Sverige, i Piteå och arbetar som lärare på en resursskola. Jag tycker väldigt mycket om sport, fotboll främst men också handboll. Jag har även varit spelare i båda sporterna en del.


– Du är också fotbollsdomare. Kan du backa bandet och berätta hur det började?

– När jag var ganska ung, typ tonåring, så dömde jag en del ungdomsfotboll och det fortsatte på det spåret. Jag fick ganska ofta höra att lagen och de runt om var nöjda med mig som domare. Jag dömde då i min moderförening, men spelade samtidigt fotboll själv också. Senare blev jag gravid med min äldsta dotter och slutade spela fotboll och efter det så sa barnens farfar ”… amen ska du inte gå en domarkurs nu?”. Och jag tänkte inte så mycket mer på det utan sa typ ”Ja, varför inte”. På den vägen är det. Jag började döma när jag var 25 år gammal ungefär, alltså seniorfotboll och som distriktsdomare då. Härefter så bodde jag också i Luleå och pluggade vidare till lärare, som jag också arbetar som idag.


– Du nämnde att de runt om och lagen var nöjd med dig som domare. Varför då, tror du?

– Oj. Det är en bra fråga. Jag var nog själv en sådan spelare som kanske gnällde lite, lite för mycket på domaren om jag ska vara ärlig. Jag tror när man dömer yngre spelare så gillar de, också ledare och publik, när man är engagerad och att man springer åtminstone lite under matchen. Att man visar att man vill vara där och att man tycker att det är roligt. Man vill sprida det till de yngre. Jag tror nog att det var därför… jag tyckte det var roligt och det spreds kanske vidare till de runt om också. Viktigt att visa engagemang som domare och det kan man göra på många olika sätt.


– De var de yngre spelarna. Nu dömer du fotboll och äldre spelare, seniorfotboll. Varför, tror du, att du dömer och har gjort det en stor del av ditt liv?

– Därför att jag tycker att det är så fruktansvärt roligt! Jag älskar fotboll och jag älskar att vara en del av den där fotbollsfamiljen. Det ger mig väldigt mycket som person att vara domare. Jag tycker själv att jag har utvecklats jättemycket som person sedan jag började döma fotboll. Jag har svårt att se att jag inte ska döma fotboll, det är som att det är en del av mitt liv. Det är ett livspussel och man måste planera en hel del, både träning, match och resa. Det är en del av min vardag och en del av mitt liv om man säger så. Barnen brukar säga ”När har du match i veckan mamma?” Haha. Men nu börjar de bli så pass stora att de kan vara själva lite om jag har match.


– Utvecklats som person säger du. Intressant. Hur har du utvecklats som person, genom att vara domare tycker du?

– Jag jobbar som lärare, så jag tycker att jag är ganska pedagogisk. Att vara domare och lärare går hand-i-hand en del. Förut och längre tillbaka har jag nog varit försiktig och lite blyg av mig och det är lite svårt när man är domare. Man behöver ta plats, på rätt sätt, som domare. Där tycker jag själv att jag har utvecklats och även personer i min närhet säger samma sak. Som domare behöver man vara en ledare, en förebild, synas men ändå inte synas… eftersom det är jag som har pipan och är i mitten och som ska leda mitt team så går man också in i en ledarroll på ett sätt. Har man haft en tuff dag, man är trött eller mosig i huvudet, så händer något så fort man tar på sig domarkläderna. I omklädningsrummet känner jag alltid ”YES, det är det här jag brinner för”. Den känslan ökar när man närmar sig varje match från dagarna innan, resan dit och när man går ut på planen. Det händer något inom en. Det är värt all tid och slit. Lite som spelare känner också tänker jag.

– Jag har haft en del tuffa perioder i mitt liv och då har dömningen varit min räddning. Det blir en frizon. När man tränar och dömer fotboll kan man släppa allt annat en stund och bara gå in i den zonen. Sen har alla i min familj ställt upp och gjort det möjligt för mig, i slutändan så är familjen viktigast. Men att ha en egen frizon tror jag är viktigt, att göra något man gillar.


– Okej. Om vi pratar ännu mer domarroll. Vad är det som gör att du älskar sporten och att vara domare så mycket?

– Frizonen, som jag nämnde, är viktig för mig. Sen är kollegorna runt omkring viktiga och härliga som tusan. Framför allt nu när man är i damallsvenskan när man ungefär får träffa samma kollegor och man vet vilka assisterande domare man har med sig. Vi har blivit en väldigt tight grupp och det känns som att alla är måna om varandra och att man ska lyckas. Oftast så dömer jag varannan vecka herrar och varannan vecka damer. Det en charm att döma på hemmaplan, jag dömer oftast då division 2 herrar. Då åker man till en mindre arena någonstans, får go-fika, träffar nya människor då vet alla vem ”Eva-domaren” är vilket också är kul.


– Är inte den kombon väldigt härlig? Att döma både herrar och damer, längre resor och kortare resor?

– Väldigt härlig! Det passar mig jättebra. Framför allt för att få ihop livspusslet men jag utvecklas både som domare och person genom att döma båda.


– Vi byter ämne en stund. Det är domarbrist lite överallt i världen och på alla nivåer. Vad tänker du om det?

– Stor och svår fråga. Att vara domare är ett utsatt yrke eller en utsatt hobby. Jag tror att det är en del skit man får ta som domare ibland. Jag började döma när jag var 20+ och är du yngre än 15 år eller liknande så är det rätt tufft att gå ut på planen ensam. Jag har alltid tre i mitt team som stöttar mig och vi hjälps åt, men när du börjar döma fotboll är du ofta ensam. Det är egentligen viktigast då, när man är själv och ny – att vara tillsammans och ha stöttning och skyddsnät. Det är mycket snack om det här med mentorskap omkring nya domare och det är superviktigt. Men jag förstår också att det är svårt i praktiken att få till det. Det krävs mer folk och mer tid. Har man inte tid så ger det ingenting. Det är viktigt att vi alla hjälps åt och försöker titta på nya domare och hjälper dem. Får man en match och det händer någonting så är det lätt att man kanske tappar motivationen och slutar. Här behöver vi få till bättre stöttning, på något sätt. Det är inte alltid det är spelare eller ledare, utan publik som beter sig illa. Det är inte så lätt att stå upp mot vuxna när man är 15 år gammal. Men, det är en stor och svår fråga – men viktig. Vi måste göra mer och vi kan göra mer.


– Förra året, 2022, blev du vald till årets domare i Sverige. Hur har du jobbat för att uppnå det?

– Det var mitt första år i damallsvenskan, men det finns ganska många år bakom det naturligtvis. Jag kom upp ganska sent till elitfotbollen och det finns olika anledningar till det, men jag har jobbat otroligt mycket i bakgrunden. Det är inte bara ett år, som man kanske tänker. Dels så fick jag många bra matcher, där det även gick bra. Men den största anledningen tror jag är att jag har höjt min lägsta nivå och jag är ganska jämn i mina matcher. Jag hoppas och tror att man vet vad man får, när man sätter mig på en match. Därför fick jag också en del fina matcher i fjol för min coach tänkte nog att jag klarar av det. En annan faktor är min ålder, jag är lite äldre och har hunnit skaffa mig bra erfarenhet. Att bli nervös finns liksom inte, det är borta helt. Det är klart man får adrenalin på Tele2 Arena eller ett derby med rekord på läktaren, det är klart man är på tårna lite mer men jag är mer peppad och taggad än nervös. Jag tycker att jag fortsätter att vara ödmjuk och vill lära mig mer, även att jag är 39 år så känner jag mig inte nöjd utan vill hela tiden fortsätta ta steg framåt. När man är på denna nivån så handlar det om små steg. Att man vill justera små detaljer, som inte syns utåt kanske, men som gör en match lättare för mig. När jag gick steg 4 för att döma i damallsvenskan så fick jag lite ”aha-känsla”. Är det såhär man ska tänka när man dömer fotboll… det var en bra kurs! Det var lite av en ögonöppnare.


– Berätta mer, varför fick det dig att tänka annorlunda?

– Dels var det instruktören vi hade som gick igenom den största förändringen för mig som domare: Hur jag ska röra mig i straffområdet. Som domare ska man alltid försöka tänka vart nästa situation kommer att hända eller var nästa problemområde inträffar. Då är det ofta i straffområdet man behöver göra de där små, men viktiga rörelserna. Jag ska inte vara ”i” straffområdet utan hellre röra mig i sidled, eller bakåt för att se bäst. För att ge mig de bästa förutsättningarna för att se bäst. Det jobbade vi mycket med då och har lagt mycket fokus på det. Rörelse och placering är väl alltid den saken en domare behöver och ska jobba mer med, över hela planen. Men här var det mer fokus för mig runt och i straffområdet. En stor skillnad från när man dömde längre ner i systemet var att då hade man observatör lite då och då. Nu har jag det varje match. Det var väldigt lite publik, man gjorde det man skulle och man var lite nöjd när man gick därifrån utan att veta bättre. För att utvecklas så behöver du ha någon som tittar på dig och hjälper dig. Man får med sig tips och nya saker man inte hört innan.


– Vilka områden har du utvecklat mest som domare, sedan du började?

– Spelförståelsen har alltid varit min grej, skulle jag säga. Den har alltid varit bra, men kan alltid bli bättre såklart. Jag har alltid sålt in besluten på grund av min spelförståelse för jag har alltid, eller ofta, varit på rätt ställe ändå. Däremot snabbheten och explosiviteten har följt med mig länge. Det har alltid varit saker jag fått med mig att jag behöver utveckla och jobba mer med. Det är områden jag också har lagt väldigt mycket tid och energi på, och blivit sakta men säkert bättre på. Det går även på äldre dar… haha. Nu när jag kommer till löptestet så är jag trygg och vet att jag kommer att klara det. Så var det inte innan. Det är ett jättehårt arbete i över tre års tid där jag tränar 5–6 dagar i veckan efter ett program som jag fått av min fyscoach. Jag har varit stenhård och noggrann och kroppen har hängt med också, utan skador.


– Vad ser du fram emot på hösten 2023 då?

– På domarträffen i mitten av säsongen så går vi igenom hur säsongen hittills har varit, tittar på klipp och vi hjälps åt att bedöma situationer. Det är viktigt att vi är så lika som möjligt i våra bedömningar. Det har varit en tuff vårsäsong för det skulle klämmas in fler matcher på grund av ett VM. För mig var ledigheten under sommaren välbehövligt och då tänker jag främst för resandet. Jag bor i Norra Sverige och varje match är resande. Men direkt efter den här träffen och kursen så blir man väldigt taggad på matcher, sen tittar man också på VM och blir ännu mer taggad. Sen tittar man på Tess Olofsson, som domare i VM och man blir stolt. Det ska bli kul när det drar i gång på riktigt igen. Det är en tight serie, damallsvenskan, så det gäller att man är på tå. Varje match spelar roll och alla lag kan slå alla känns det som. Jag ser fram emot att få någon härlig match och avsluta säsongen så pass bra som möjligt. Det är långt kvar, för vi har matcher in i november.


– Tack för detta Eva. Lycka till med säsongen!

– Tack själva! Och, om det är någon som läser detta och funderar på att döma. Ta chansen! Det har förändrat hela mitt liv, till det bättre. Jag har utvecklats som person. Man får träffa massa nya människor och se andra platser. Ta chansen, för det är superroligt och givande att vara domare!